iskussionen om aktiv dödshjälp brukar aktualiseras av patientfall. Så även nu, när en kvinna som har en sjukdom som gör henne beroende av respirator ber att få slippa denna behandling (se faktaruta). Olyckligtvis tror många att detta skulle handla om aktiv dödshjälp av artiklar, kommentarer och enkäter i ett flertal medier att döma, men så är ingalunda fallet.
I själva verket handlar det om rätten att säga nej till vård, och här finns inga tveksamheter: tvångsvård kan förekomma men på strikta indikationer och kan aktualiseras vid svår psykisk sjukdom, bland annat. Men i normalfallet har en patient rätt att avstå från en behandling, även om detta snabbt eller långsamt leder till döden. Patienten har också rätt att få god palliativ vård, vilket också innefattar sedering, vid till exempel kvävningskänsla. Detta har ingenting med aktiv dödshjälp att göra.
Däremot är det inte alltid så lätt att vara säker på att patientens önskan är definitiv; det är väl känt att många människor i ett utsatt läge ändrar sig och om en önskan att dö gäller en tidpunkt längre fram i tiden, så kan det vara svårare att veta när en önskan att avstå från aktiv behandling är definitiv. Detta är en grannlaga och krävande uppgift för ansvariga läkare.
Central i läkaretiken är icke-skadeprincipen: läkare ska inte skada (eller döda) sina patienter. Däremot måste läkare ta risker, annars går det inte att bedriva sjukvård vare sig denna är kirurgiskt eller medicinskt inriktad, och man måste räkna med biverkningsrisker.
Vid aktiv dödshjälp däremot dödar läkaren avsiktligt sin patient, i det typiska fallet med gift – läkemedel i dödande doser. Avsikten med vårdinsatsen är central. En läkare får inte skada eller döda en patient avsiktligt. Regelverket här är inte oklart.
Läkare har all rätt och även skyldighet att lindra smärta och ångest, vilket i något enstaka fall kan påskynda döden. Hur ser dödshjälp ut i praktiken, där denna tillämpas?
Holland är pionjärlandet. Fler och fler får aktiv dödshjälp där, och indikationerna har vidgats.
Människor har i Holland fått aktiv dödshjälp inte till följd av svår smärta i livets slutskede, vilket nog är vad många tänker sig som en rimlig grund, utan istället till följd av psykisk sjukdom, demens, ålderdom utan sjukdom, utan att detta lett till någon egentlig rättslig påföljd för ansvarig läkare.
Den minister som var ansvarig när dödshjälp legaliserades i Holland säger nu i intervjuer att alltihop var ett misstag: man skulle ha satsat på palliativ vård.
Till detta kommer att många begär dödshjälp därför att de är rädda att ligga andra till last. Kvinnor lever längre än män och blir oftare ensamma när partnern dör och kan därför tänkas lättare uppleva sig som en börda – man måste fråga sig om dödshjälp kan bli en kvinnofälla?
Friska tror att sjukdom och handikapp gör livet så svårt att man vill man dö, men så är inte alls fallet när man hamnar i en sådan situation: vad man som frisk upplever som ett begränsat och meningslöst liv bedömer man som sjuk på ett helt annat sätt.
Den holländska erfarenheten borde stämma till eftertanke. Man måste också ha klart för sig att det finns en risk att man skickar en signal till de svagaste i samhället att deras liv inte är värt att leva, om man sanktionerar dödande av vissa av dem.
Sjukvården har förändrats på senare år: läkarnas makt har minskat även om de behåller ansvaret; och olika former av ekonomisk styrning får ökande betydelse. Klinikernas budget ska numera räcka både till läkemedel och löner.
Vård av människor i livets slutskede är väldigt dyr och en så ekonomiskt lönsam verksamhet som dödshjälp skulle knappast få en frizon: om man tillåter dödshjälp kommer det ekonomiska argumentet att få betydelse – med ytterligare press på patienter och sjukvårdare som följd.
Man glömmer också ofta läkaren när aktiv dödshjälp diskuteras. Vad händer med människor som avsiktligt dödar andra? För sociala varelser som människan är dödande något som påverkar. Studier av hjärnan med magnetkamera visar att tankar på dödande även om detta sker i ett ”gott” syfte påverkar känslocentra i hjärnan, ju mer desto närmare själva dödandet man befinner sig. Läkaretiken är även till för att skydda läkaren och om samhället vill tillåta aktiv dödshjälp borde en annan yrkesgrupp som inte vårdar patienter få denna uppgift.
I stället för aktiv dödshjälp bör vi vidareutveckla den palliativa vården för att säkerställa en god död, vilket är vad eutanasi egentligen betyder.
