Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att erbjuda patienter behandling om det finns ett medicinskt behov.

Madeleine Leijonhufvud och Niels Lynøe

Vårt förslag innebär inte vare sig kollektiv eller individuell åtalsimmunitet för läkare. Det innebär att vad som nu anses gälla utan lagstöd får ett sådant stöd genom en uttrycklig regel i brottsbalken. Läkare kan ge den smärtlindring som behövs till en döende patient utan att frukta åtal.

Vi är eniga med Miriam Söderström att det är en grannlaga uppgift att avstå från att inleda eller att avbryta en livsuppehållande behandling (Brännpunkt 18/10). I dagens sjukvård är det ytterst sällsynt att det är en enskild läkare som fattar ett sådant beslut. Oftast är det ett team av vårdpersonal som fattar beslutet. Inte sällan samråder man också med andra berörda kliniska specialister. Ett beslut ska sedan förankras hos patienten om denna är beslutsförmögen eller om inte hos närstående.

Skälen till att avstå från att inleda eller avbryta en livsuppehållande behandling är att behandlingen inte gagnar patienten. Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att erbjuda patienter behandling om det finns ett medicinskt behov och ett behov finns om en behandling kommer att göra skillnad.

Att avstå från att inleda en livsuppehållande behandling om denna behandling på sikt skulle kunna bota patienten klassificeras enligt Hälso- och sjukvårdslagstiftningen som försummelse. Socialstyrelsen skulle gripa in och i vissa fall skulle det kunna leda till åtal.

Bedömningen av om en behandling gör skillnad eller inte kan i vissa fall vara svår. Närstående kan exempelvis hoppas på att en ny och oprövad (icke evidensbaserad) behandling ska kunna bota patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen kan bedöma behandlingen som verkningslös. Om patienten inte lider skulle man i en sådan situation kanske kunna gå med på närståendes önskemål – för att sedan avbryta behandlingen om det efter en tid visar sig att behandlingen inte hjälper.

Men om patienten lider och inledandet av en livsuppehållande behandling bedöms endast förlänga lidandet, så har hälso- och sjukvårdspersonalen en skyldighet att inte förlänga patientens lidande. I sådana fall måste personalen prioritera hänsynen till patientens välbefinnande framför närståendes önskemål.

Vi har förståelse för att om man som närstående inte hörsammats eller inte fått tillräcklig information kan man uppfatta att läkarna styr och ställer efter förgottfinnande. Men så fungerar hälso- och sjukvården inte idag. På intensivvårdsavdelningar arbetar man i team och beslut om livsuppehållande behandlingar sker efter noggrann prövning på vårdkonferencer.

Men trots detta är det alltid den patientansvariga läkaren som är ytterst ansvarig för de beslut som fattas. Det är bland annat i sådana situationer som vårt förslag tänkas fungera.

Annars framstår det som att det är teamet som står med ett diffust ansvar och inte den enskilda läkaren som är den som bör skyddas i denna situation.

MADELEINE LEIJONHUFVUD

prof. em. i straffrätt

NIELS LYNØE

prof. i medicinsk etik