Deltidsarbetet ger lägre inkomster, sämre pensioner och svagare ställning på arbetsplatserna.

Annelie Nordström

”Det är en frihetsinskränkning”. Det sade Fredrik Reinfeldt 2010 om att kvinnor i mycket större utsträckning än män jobbar deltid, ofta ofrivilligt. I samma intervju i Dagens Nyheter den 23 december 2010 satte han som mål för regeringen att under mandatperioden möjliggöra för fler kvinnor att jobba mer.

I går presenterade regeringen sin framtida politik i budgetpropositionen. Och om två år är det val. Hur har det gått med målsättningen? Var är de stora reformerna som ska frigöra kvinnorna?

Man kan sammanfatta det så här: En del har gjorts, ansatserna är goda, men mycket är bara kosmetika. De stora orden och de fagra löftena måste nu bli till verklighet. Klockan tickar.

Sverige behöver fler som jobbar och bidrar, fler arbetade timmar för att kunna stå starkt i den internationella konkurrensen. Tyvärr skapar ojämställdheten i samhället i stort också en ojämställdhet på arbetsmarknaden. Det leder till att många kvinnor jobbar deltid eller till och med inte alls, under stora delar av livet. Exempelvis jobbar hälften av Kommunals över 500000 medlemmar deltid. 9 av 10 av dessa är kvinnor.

Deltidsarbetet ger lägre inkomster, sämre pensioner och svagare ställning på arbetsplatserna men det drabbar också samhället i stort. Om regeringen och Fredrik Reinfeldt menar allvar med att minska deltidsarbetet och att kvinnor ska delta på lika villkor finns tre saker som borde stå överst på att-göra-listan:

1. Lagstifta om rätt till heltid. Deltidsarbetet sker ofta ofrivilligt. På många håll får man helt enkelt välja mellan en deltidstjänst eller ingen tjänst alls. Det här måste vi komma till rätta med. Nu ser vi löften både från regeringen och från Socialdemokraterna om att rätt till heltid ska införas i de kommuner där de styr. Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Bara en tredjedel av de alliansstyrda och cirka hälften av de S-styrda kommunerna erbjuder rätt till heltid. Eftersom så lite verkar hända är lagstiftning enda vägen framåt. Och då föreslår jag att vi börjar med de offentligt finansierade områdena.

2. Inför möjlighet till barnomsorg på obekväm arbetstid för alla. Undersökningar som både LO och Kommunal gjort visar att nästan en tredjedel av föräldrarna i vissa yrkesgrupper inte kan jobba heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Att bara cirka hälften av kommunerna i dag erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid är inte acceptabelt. Sjukhus måste ta emot patienter, bussar måste rulla och annan verksamhet vara i gång även på kvällar och helger. Det kräver barnomsorg för de föräldrar som jobbar. Skollagen måste skärpas så att alla kommuner måste erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Regeringens satsning på nattis i höstbudgeten är ett steg i rätt riktning men alldeles för litet, så att det nästan blir löjligt.

3. Förbättra äldreomsorgen. Cirka 100000 personer har gått ner i arbetstid för att ta hand om äldre anhöriga när den offentliga äldrevården inte räcker till. Det visar siffror från SCB och en rapport från Kommunal från 2011. De äldre får helt enkelt inte stöd från samhället i samma utsträckning som förut och det är främst de medelålders döttrarna som fyller ut detta glapp. 1980 fick 62 procent av de äldre över 80 år offentlig äldrevård, 2006 var siffran bara 37 procent. Det här måste förändras. Både för att kvaliteten i äldreomsorgen sjunker och för att människor ska kunna lita på att samhället tar hand om deras anhöriga så att de i stället kan jobba och bidra med det de är bäst på.

Dessa reformer är en viktig del av en aktiv välfärdspolitik som i sin tur är en är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Att tro att saker och ting löser sig av sig själv är önsketänkande. För att lyckas krävs politik. Och mod. Det är upp till bevis för regeringen Reinfeldt.

ANNELIE NORDSTRÖM

ordförande Kommunal