Man förväntar sig att en professor har kunskap om eller åtminstone tar reda på grundläggande fakta, innan han eller hon ger sig ut i debatten.

Det är minst sagt förvånande att Janne Flyghed, professor i kriminologi, inte vet att uppgifter som lagras från telefonsamtal är av fundamental betydelse för brottsutredningsverksamheten och ofta är helt avgörande för att lösa grova brott.

Detta hävdar inte bara polis och åklagare utan också den statliga utredningen Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m m (SOU 2005:38).
Uppgifter om vilka mobiltelefoner som kommunicerat med varandra, under hur lång tid och var de befunnit sig är ofta den absolut viktigaste nyckeln till att utredningar om grövre brott kan föras framåt.

Uppgifterna används i princip i varje utredning av grova brott, som mord, människohandel, människorov, värdetransportrån, grova narkotikabrott och våldtäkter. Utredningsarbetet inleds ofta med en kontroll av de trafikuppgifter som har genererats i anslutning till en
brottsplats eller av ett brottsoffer eller en misstänkt.

Tillsammans med andra uppgifter kan polis och åklagare få fram vilka som kan misstänkas - var, när och hur brottet planerades och genomfördes. Dessutom kan uppgifterna i många fall innebära att oskyldiga personer snabbt avförs från utredningen.

Polis och åklagare kan alltså redan i dag få ut dessa uppgifter, men det är beroende av att operatörerna sparar informationen. I dag är operatörerna nämligen inte skyldiga att göra det.
Vad vi nu kommit överens med de andra EU-länderna om, är att operatörerna måste lagra dessa uppgifter under en viss tid så att polis och åklagare - vid misstanke om ett grovt brott - säkert kan få ut uppgifterna.

När det gäller buggning påtalar både rikspolischefen, riksåklagaren och chefen för säkerhetspolisen att det finns ett påtagligt behov och varför metoden skulle vara effektiv.
De pekar på den grova och organiserade brottslighetens utveckling, hur den anpassat sig till dagens tvångsmedel samt till erfarenheter i
andra länder, som till exempel Danmark.

Den danska polisen menar att det överhuvudtaget inte är möjligt att bekämpa den allvarliga organiserade brottsligheten om den inte kan ta del av kommunikationen mellan kriminella.

I Danmark har polisen fått fram avgörande bevisning i åtskilliga utredningar genom att använda buggning.
Behovet av buggning är naturligtvis lika stort i Sverige. Buggning ska bara få användas mot den allra grövsta och mest svårutredda brottsligheten såsom terroristbrott, mord och grova narkotikabrott.

Men naturligtvis ska alla tvångsmedel användas på ett sätt som gör att de inte kränker den personliga integriteten annat än när det är absolut nödvändigt.

Därför ska bland annat beslut fattas av domstol, med närvaro av offentliga ombud, och det ska finnas möjlighet till en omfattande efterhandsgranskning. Statistiken om polisens och åklagarens användning av tvångsmedel ska självklart redovisas öppet. En sådan redovisning sker i dag i den årliga skrivelse som regeringen lämnar till
riksdagen.

Vi arbetar också med ytterligare åtgärder för att denna kontroll ska bli ännu bättre och informationen mer utförlig.