Inom facket har vi en solidarisk syn på lönepolitiken. Rättvisa för facket innebär lika lön för likvärdigt arbete, jämlikhet genom minskade löneskillnader samt jämställda löner mellan kvinnor och män. För att uppnå detta har kollektivavtalens ingångslöner avgörande betydelse.
Ett allt tyngre artilleri av arbetsgivare och borgerliga tyckare kräver nu lägre lägstlöner för att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Problemet är att argumentationen bygger på fria spekulationer, långt bortom kunskap och fakta. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är hög, men det är inte lönesättningen som orsakar arbetslösheten.
LO har gjort internationella jämförelser som bygger på siffror från bland annat OECD. I våra jämförelser går det inte att finna några belägg för ett samband mellan andel arbetslösa unga vuxna (20–24 år) och nivån på lägstalönerna. Det finns heller inget samband mellan sysselsättningsgraden och nivån på kollektivavtalens lägstlöner. Som exempel kan nämnas att Spanien och Luxemburg har låga ingångslöner men ungdomsarbetslösheten är hög. I Norge och Danmark är ingångslönerna förhållandevis höga men ungdomsarbetslösheten är låg.
En jämförelse av andelen arbetslösa ungdomar mellan 15 och 24 år och lönespridning i olika länder visade inte heller något samband.
Det finns däremot tydliga samband mellan bristande utbildning och ungdomsarbetslöshet. Drygt 20 procent av en årskull fullföljer inte sin gymnasieutbildning. Att ungdomar hamnar utanför arbetsmarknaden beror inte på ingångslönerna i kollektivavtalen. I stället handlar det om att regeringens utbildningspolitik är undermålig.
Som vi ser det är utbildningssystemets viktigaste uppgift att ge stöd till de mindre studiemotiverade så att alla kan nå upp till en utbildningsnivå där de kan få och behålla ett arbete.
När arbetsgivarna pratar om att ingångslönerna är för höga menar de att lönespridning mellan dem som är lågavlönade och dem som är högavlönade ska bli större. Som papegojor upprepar arbetsgivarna att det är för dyrt med personal. Krav på sänkta ingångslöner ligger i linje med detta mantra.
Frågan är vad som händer i till exempel servicebranschen – en bransch som är en så kallad framtidsbransch – om villkoren blir ännu sämre? Vi tycker inte att det är försvarbart eller rimligt att landets unga ska starta sitt yrkesverksamma liv i en bransch där lönen är så låg att den inte går att leva på.
De som arbetar på kollektivavtalets lägsta löner har en svag ställning på arbetsmarknaden, ofta tidsbegränsade anställningar och på deltid. Om de som redan tjänar sämst får ännu sämre lön kommer de att få ännu svårare att leva på sin inkomst. Det kommer att ge allvarliga samhälleliga konsekvenser.
LO-förbundens medlemmar har tagit ansvar för den svenska ekonomin i en tid då ekonomin var i fritt fall. Nu är Sverige på rätt väg. Precis som Medlingsinstitutet konstaterat så finns det ett utrymme för reallöneökningar. Samtidigt som det sker en ekonomisk uppgång tillskansar sig direktörer och aktieägare allt större ersättningar. Det skapar naturligtvis både frustration och ilska, nästan oavsett vem man frågar.
Arbetsgivarna skyller alla problem på för höga lönenivåer och för bra anställningsvillkor. Regeringen för en politik som lägger grunden för en allt större låglönebransch dit framför allt ungdomar och kvinnor hänvisas. Det är en skrämmande utveckling som inte stämmer överens med vår fackliga syn på rättvisa och solidarisk lönepolitik.
PER BARDH
LO:s avtalssekreterare
GERARD LINDBERG
Livsmedelsarbetareförbundet
JOHN HAATAJA
Handelsanställdas förbund
LENITA GRANLUND
Kommunalarbetareförbundet
MAGNUS PETTERSSON
Fastighetsanställdas förbund
MARCEL CARLSTEDT
Transportarbetareförbundet
MATS HANSSON
Hotell- och Restaurang Facket
MATTS JUTTERSTRÖM
Pappersindustriarbetareförbundet
MICKE JOHANSSON
Målareförbundet
RONNY WENNGREN
Elektrikerförbundet
SVEN-OLOF HELLMAN
SEKO
THOMAS BJELKERUD
Musikerförbundet
TOMMY ANDERSSON
GS Facket
TORBJÖRN JOHANSSON
Byggnadsarbetareförbundet
VELI-PEKKA SÄIKKÄLÄ
IF Metall
