Regeringen borde satsa mer kraftfullt på förnybara drivmedel.

Pär Granstedt

Elektricitet är inte en energikälla utan en energibärare. Dess miljöeffekter beror på hur den produceras. I princip finns det två sätt. Den ena är att ta vara på naturlig rörelseenergi som vattenkraft och vindkraft. Elproduktion är det mest effektiva sättet vi känner för att ta vara på sådan energi. Det andra huvudalternativet är att producera el från bränsle. Gemensam för de olika tekniker som finns för detta är en låg verkningsgrad, oftast omkring 30 procent, medan resten av primärenergin avgår i värme, som ofta inte tas till vara. Detta gäller oavsett om energikällan är olja, kol, naturgas, träbränsle eller kärnkraft.

Eftersom el är en energibärare som är beroende av ett ständigt flöde av elektronen, lämpar det sig bäst för anläggningar som kan var permanent anslutna till ett elnät. Batterilösningar innebär ytterligare omvandlingar som leder till ytterligare försämrad verkningsgrad. Allt detta gör att det är svårt att se elbiiar som ett alternativ i en strävan att effektivisera energianvändningen.

Situationen kan komma att förändas om det blir ett omfattande genombrott för mycket storskalig elproduktion med solceller. Men i dag är vi långt ifrån att ens kunna bedöma den framtida potentialen för detta.

En ökad elanvändning måste i dag tillgodoses genom en ökad produktion i koleldade kondenskraftverk. Därav konstaterandet att de faktiska utsläppen av klimatgaser från elbilar är cirka tre gånger större än från motsvarande dieselbilar. I ett kort perspektiv är alltså en satsning på elbilar direkt miljöskadligt.

I ett medellångt perspektiv måste en minskning av användningen av fossila bränslen ha högsta prioritet. På många håll har man knutit stora förhoppningar till en massiv utbyggnad av kärnkraften, för att trots detta kunna tillgodose en växande efterfråga på el. Det framstår i dag som mindre realistiskt. Det är uppenbart, efter Fukushima, att säkerhetsnivån måste höjas kraftigt, och ingen vet vad det kan komma att kosta. Till det kommer att det fortfarande inte finns någon vetenskapligt oomtvistad lösning på hur man skall kunna förvara det högaktiva avfallet skiljt från allt biologiskt liv i minst 100000 år. Dessutom är också kärnbränsle en ändlig resurs som med nuvarande utbyggnadsplaner beräknas ta slut inom 50 år. En ny generation av kärnteknik kan reducera dessa problem, men medför andra allvarliga säkerhetsproblem.

Slutsatsen är att en ansvarsmedveten energipolitik kommer att kräva både en kraftfull utbyggnad av förnybar energiproduktion och en effektivare energianvändning. Elförsörjningen blir en trång sektor. Då finns det ingen plats för elbilar, i varje fall med nu förutsebar teknik. I stället borde regeringen satsa mer kraftfullt på förnybara drivmedel, kanske i första hand cellulosabaserade.

I Tyskland gör man nu en radikal omprövning av hela sin energipolitik. Får se om den svenska regeringen har samma kurage. Ju längre vi väntar, desto mer kommer felsatsningarna att kosta oss.

PÄR GRANSTEDT

samhällsanalytiker, fd riksdagsman och energipolitiker (C)