Redan under 1970-talets debatt om ”befolkningsexplosionen” skrev ekologisten Barry Commoner att ”miljöförstöring börjar inte i familjernas sovrum, utan i storföretagens styrelserum”. Det duger bra som svar även till László Szombatfalvys och Anders Wijkmans inlägg på Brännpunkt 27/10. Oron för klimatförändringar och trycket på ändliga naturresurser är självfallet berättigad, men deras fokus på befolkningsökningen är ytterst tvivelaktig. Tror någon verkligen att familjeplanering i Afrika förhindrar den exploatering av oljersesurser under Arktis smältande is som regeringen Reinfeldt nu stöder? Att större avhållsamhet i Sydasien skulle stoppa utvinningen av den extremt smutsiga tjärsanden i Kanada eller förmå Vattenfall att sluta bryta brunkol? De är ju det faktum att fossila bränslen tas ur marken och bränns som orsakar klimatförändringar, inte att barn föds.

Szombatfalvy och Wijkman oroar sig över att biståndet ”numera ger lägre prioritet åt åtgärder som är ägnade att reducera födelsetalen, som utbildning av unga flickor och erbjudande av familjeplanering och preventivmedelsrådgivning.” Visst borde sexualrådgivning och tillgång till preventivmedel vara universella mänskliga rättigheter! Men enligt forskaren och kvinnokämpen Betsy Hartman undermineras i själva verket sådana rättigheter av den typen av program som Szombatfalvy och Wijkman förespråkar.

Familjeplaneringsprogram som utformas för att i första hand minska antalet födslar tenderar nämligen att behandla kvinnor – särskilt fattiga och färgade kvinnor – som objekt snarare än individer med rättigheter. Betsy Hartmans kloka tips är att i stället koncentrera all kraft på att öka det mänsliga välbefinnandet i dess avseenden: ”Ta hand om befolkningen så kommer befolkningsökningen att avta.”

Detta måste vara vägen framåt för alla som är bekymrade över jordens tillstånd, inklusive dess ökande mänskliga befolkning. Att ta hand om alla nu levande människor och samtidigt ge livsförutsättningar åt kommande generationer innebär ett fokus på fattigdom, förtryck och miljöförstöring. Med ett sådant fokus kan vi konstatera att det inte är fattiga afrikaner som hotar klimatet, utan rika amerikaner och européer. Som klimataktivisten och författaren Bill McKibben har uttryckt det: ”Den genomsnittliga amerikanska familjen har använt lika mycket energi mellan nyårsaftons tolvslag och kvällen den 2 januari som en tanzanisk familj använder under ett helt år.”

Med det i åtanke är det rent felaktigt att som Szombatfalvy och Wijkman rikta sina åtgärder mot fattiga länder – om något borde de riktas mot USA och EU. Men nu är inte de största problemet hur många vi är, utan hur vi lever tillsammans. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

För ett par veckor sedan publicerades en vetenskaplig artikel av bland annat professor Johan Rockström som visar att nio miljarder människor kan försörjas på ett ekologiskt hållbart sätt. Kenneth Hermele, humanekolog i Lund, har rent av uppskattat att om alla blev veganer skulle planetens befintliga åkermark kunna ge mat åt över 30 miljarder människor. Det visar på det orimliga i dagens ekonomiska system, som låter en miljard människor leva i hunger samtidigt som några få konsumerar så mycket att det allvarligt hotar våra långsiktiga livsförutsättningar. Jag måste tro att det är oavsiktligt, men det mest problematiska med Szombatfalvys och Wijkmans fokus är att de frikänner de som bär det verkliga ansvaret för världens tillstånd – och i stället pekar ut offren.

RIKARD WARLENIUS

doktorand i humanekologi, Lunds universitet