Karin Sparring Björkstén har alldeles rätt; många kan inte hävda sin rätt mot telefonförsäljare (7 augusti 2012). Men att förändra nuvarande lagstiftning är inte en lösning på problemet. Man skjuter lösa hagelskott med förhoppningen att träffa något, utan att inse att det verkliga problemet ligger hos människorna själva. De som ringer vill tjäna pengar, och som vi alla vet skyr de inga medel för att göra det.
Jag arbetar med konsumenträttsliga frågeställningar dagligen och inser att även om lagstiftningen som sådan inte är perfekt, så ligger en stor del av lösningen i hur människor tänker och agerar. Hur vi undersöker och bearbetar fakta, hur vi jämför priser, men framför allt att vi vågar vara misstänksamma och ifrågasätta. Att inte acceptera avtal per telefon borde i dag vara en generell regel som alla privatpersoner följer. Att lura människor på detta sätt görs och fungerar för att det finns en marknad för det. Om människor inte skulle ingå avtal per telefon så skulle inte säljare heller bemöda sig att försöka. Men nu görs det på det viset för att det fungerar.
Karin måste också ha i åtanke att en förändring i nuvarande konsumentlagstiftning i sig inte hindrar oseriösa säljare från att lura människor. Detta då lagstiftningen egentligen träder in efter att någon påstått att något gått fel till. Lagstiftningen och den rättsliga processen räddar alltså inte människor från att bli lurade, utan är bara verktyg för att lösa rättsliga konflikter i efterhand.
I Karins exempel med Oskar som har alzeimers borde kanske det bästa vara en teknisk lösning i stället för en lagändring. Kanske finns det också möjligheter att lösa trygghetslarmet på annat sätt än att ha den kopplat till telefonen. Visst, jag kan själv tycka att det är bedrövligt att man bara spelar in ”ja-delen”, men inte där man lovar guld och gröna skogar.Samtidigt har vi hela 14 dagars ångerrätt enligt lag, alternativt 3 månader och 1 år om det på något sätt har gått fel till. Att Oscar inte öppnar sin post bör inte vara något som andra kan klandras för, och kommer inte ändras genom att tillföra något nytt i nuvarande lagstiftning. Utan där finns det personliga ansvaret, och finns det nedsättningar i form av sjukdom eller dylikt, så förväntas det finnas hjälp från nära och kära.
Vi lever i en konsumtionsvärld där säljare i dag inte skyr några medel. Att telefonförsäljning går till på det sättet är inte heller något nytt för svenska befolkningen. Det varnas dagligen i tidningar tv etc. Vi bör fråga oss; varför går vi fortfarande på dessa skojare. Som jag sa tidigare, marknaden finns och så länge vi låter oss själva bli lurade eller känner oss tvingade att säga ”ja” till avtal vi inte vill ha, så kommer oseriösa telefonförsäljare att finnas, oavsett lagstiftning.
Jag skulle vilja avsluta med att föreslå Karin en mycket enklare lösning än den hon föreslog: Människor, sluta prata med telefonförsäljare!
Juan Carlos Colarte
Konsumentjurist
