I en debattartikel på Brännpunkt 10/2 riktar före detta åklagaren Rolf Hillegren en salva mot den särskilda form av ersättning till brottsoffer som brukar kallas för brottsskadeersättning. Jag misstänker att den genomsnittliga läsaren som tar del av Hillegrens artikel blir ganska förvirrad. Det är inte förvånande. Hillegrens artikel är nämligen förvirrande.
Möjligheten för barn att få denna form av brottsskadeersättning var ett led i ett större åtgärdspaket för att stärka barns ställning.
Mårten Schultz
Så här skriver Hillegren: ”Sedan 2006 har vi en lag som ger barn som bevittnat brott mot närstående rätt till brottsskadeersättning av staten. […] Lagen motiveras med att barnen ska synliggöras, att den ingår i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor samt för att möjliggöra straffskärpning för gärningsmannen vid fällande dom.”
Det här låter konstigt. Ska en ”lag” som ger ersättning till barn som sett sin mamma bli våldtagen eller pappa bli skjuten ha motiverats med att det ska vara möjligt att skärpa straffet för våldtäktsmannen eller mördaren? Nej, naturligtvis inte.
Möjligheten för barn att få denna form av brottsskadeersättning var ett led i ett större åtgärdspaket för att stärka barns ställning som brottsoffer.
Denna strävan manifesterades dels i regler om ersättning, dels i regler om straffskärpning. Men att man gör ändringar i flera lagar samtidigt betyder förstås inte att alla ändringar är samma sak.
Så här lyder regeln i brottsskadelagen 4 a § ut: ”Brottsskadeersättning betalas till ett barn som bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person.”
Bevittnandeersättningen utgår från att barn som bevittnat brott, särskilt vid allvarliga brott, påverkas och att det är rimligt att när barn påverkas på detta sätt en ersättning ska utgå, förutom samhällets andra stödåtgärder. Ersättningen vilar härvid på samma värderingar som ideella ersättningar i övrigt vilar, nämligen att en summa pengar kan utgöra en hjälp på vägen i ett brottsoffers helandeprocess.
Många är skeptiska mot att ersättningar verkligen bidrar på detta sätt. Jag var själv skeptisk när jag skrev min bok Kränkning för några år sedan. Men jag är inte lika skeptisk längre. Jag tror att ersättningar i denna form kan bidra, även om de inte alltid gör det. Och denna möjlighet är ett ganska bra argument i sig.
MÅRTEN SCHULTZ
professor i civilrätt vid Stockholms universitet, med inriktning på skadeståndsrätt
