Anpassa strafflagen så att läkare kan göra det de förväntas göra.

Madeleine Leijonhufvud och Niels Lynøe

I Sverige finns en rättstradition där läkare tillåts utsätta en välinformerad patient för riskfyllda behandlingar utan att själva riskera att bli åtalade. Detta gäller under förutsättning att behandlingen har genomförts enligt god medicinsk praxis – vetenskap och beprövad erfarenhet. Om en patient avlider som följd av ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp hålls kirurgen inte ansvarig för patientens död. Man hänvisar till en ansvarsfrihetsprincip som tillämpas i sådana situationer.

Men ansvarsfrihetsprincipen finns inte inskriven i strafflagen. Där finns en regel om att samtycke utesluter ansvar för mindre kroppsskada och smärta, men vid medicinsk motiverade ingrepp handlar det ju ofta om långt mer än så. Där finns också en regel om att den som handlar i nöd och offrar ett mindre viktigt intresse, som att slå sönder ett fönster, för att rädda ett viktigare – att till exempel rädda ett människoliv.

Den regeln kan ibland tillämpas om handlingar som utförs inom hälso- och sjukvården. Men den ger inte svar på vad som gäller när två viktiga värden står mot varandra exempelvis i livets slutskede då en och samma behandling kan ge både en symtomlindring och en förkortning av patientens liv. Detta trots att svaret på frågan förefaller självklar – vi förväntar oss att läkare lindrar en outhärdlig lidande i livets slutskede även om livet därmed förkortas något.

Strafflagstiftningen är allt annat än klar i detta avseende.

I takt med att medicinska behandlingar har utvecklats har det uppstått en rad nya situationer som finns reglerade i hälso- och sjukvårdslagstiftningen, men som polis och åklagare inte kan förväntas ha kunskap om. Om man exempelvis vill avbryta en livsuppehållande behandling på en patient med en omfattande hjärnskada uppstår frågan om det är försvarbart att göra så.

Hälso- och sjukvården egna regler är klara: Om fortsatt behandling inte gagnar patienten kan man enligt Socialstyrelsens föreskrifter med tillhörande handbok avbryta en sådan behandling. Men om man avbryter en livsuppehållande behandling förkortar man patientens liv, vilket skulle kunna vara straffbart. I princip skulle avstängningen av exempelvis en respirator kunna anses stå i strid med strafflagstiftningen som den idag är utformad. Det kan inte uteslutas att ett sådant fall kan leda till domstolsprövning.

Men vilken läkare eller sjuksköterska vill riskera en sådan prövning? Hur det går för hälso- och sjukvårdspersonal som blir föremål för en sådan domstolsprövning ger det så kallade Astrid Lindgren-fallet en uppfattning om. Läkaren blev visserligen friad av domstolen – som dessutom uttalade att hon gett god vård i livets slutskede. Men vilken läkare skulle vilja vara misstänkt för dråp under flera år?

Man vet inte heller hur en åklagare eller domstol skulle tolka situationer där man ger ett kramplösande läkemedel till en krampande, döende patient. I denna akuta situation fortsätter man att ge sådana läkemedel tills man ser att kramporna upphör. Doserna kan bli så stora att patienten avlider som följd av behandlingen. Om man i efterhand mäter koncentrationerna hos den avlidna skulle man sannolikt finna att de var mycket höga. Vi vet i dag inte om ett sådant fynd skulle kunna leda till att åklagare väcker åtal.

Men redan oklarheten härom kan få läkare att i sådana situationer vara försiktiga och endast ge lite eller till och med för lite av det aktuella läkemedlet. Att ge för lite skulle enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen uppfattas som försummelse, att ge för mycket skulle kunna uppfattas som dråp enligt strafflagstiftningen. I valet mellan att riskera bli anklagad för dråp eller för försummelse är det begripligt om sjukvårdspersonal väljer det senare alternativet. Men försummelse i detta sammanhang innebär risk för patientsäkerheten i livets slutskede.

Liknande resonemang gäller också frågan om när en svårt lidande patient i livets slutskede ska kunna erbjudas att få sova in i döden – så kallat sederingsterapi. De läkemedel som används här leder vanligtvis inte till att livet förkortas. Men om det på grund av patientens svåra lidande finns behov av att sederingsterapin inleds flera veckor innan patienten förväntas avlida kan behandlingen innebära att livet kortas. Patienten ber nämligen också om att man avstår från att ge vätska via dropp, en begäran som ska uppfyllas. Utan vätsketillförsel kommer patientens liv i ett sådant fall att sannolikt kortas. Inte heller denna situation är prövad av domstol och vi vet därför inte om en åklagare skulle uppfatta åtgärderna som dråp eller god vård i livets slutskede.

I framtiden kan vi förvänta oss att patienter eller närstående i ökad omfattning kommer att anmäla sitt missnöje med sjukvården till polis och åklagare. I dessa situationer behöver rättsväsendet ledning. Det är angeläget att inte åklagare i onödan väcker åtal när sjukvårdspersonal utför vad de förväntas göra enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen. För att skingra oklarheterna behövs ett tillägg i strafflagstiftningens regler om ansvarsfrihet.

Vi föreslår att man där slår fast att sjukvårdspersonal som utför handlingar inom sjukvården ska hållas straffrättsligt ansvarsfria så länge handlingarna är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Patientsäkerheten är viktig – och ett minimum av läkarsäkerhet är en förutsättning för patientsäkerheten i livets slutskede.

MADELEINE LEIJONHUFVUD

prof. em. i straffrätt

NIELS LYNØE

prof. i medicinsk etik