I programmet Uppdrag granskning (16/5) blir två ojämlika förhållanden tydliga: det mellan kvinnorna och imamerna, men också det mellan de religiösa gemenskaperna och det offentliga Sverige.

Imamernas lagvidriga råd ställs mot moskéernas rätt till bidrag som religiösa samfund. En koppling som kan tyckas logisk, men som inte håller vid en närmare granskning, då slutsatsen lika gärna kunde vara den motsatta.

Religiösa gemenskaper är inte demokratier i den meningen som Uppdrag Granskning tycks tro och önska. Förändringar kan inte tvingas på utifrån eller röstas fram. Likaväl kommer de att förbli en del av det svenska samhället.

De religiösa gemenskaperna och andra kulturella gemenskaper kan beskrivas som deltagarkulturer, som upprätthålls av de människor som ingår i dem, och där villkoren för deltagande hela tiden är under förhandling. Ledarskapet utses och får sällan sin auktoritet genom val. Här skiljer sig dessa grupper inte från andra kulturella gemenskaper inom till exempel populärkulturen. De kan utveckla förtryck av individen, men kan också skapa förutsättningar för emancipation.

Staten måste skydda individens fri- och rättigheter och lagbrott måste beivras. Religionsfriheten får inte användas för att begränsa dessa rättigheter. Men om relationen till omvärlden endast blir en fråga om "lag och rätt" riskerar dessa gemenskaper att sluta sig, eftersom värderingar på ett genomgripande sätt hänger ihop med identitet och gruppgemenskap. Gemenskaperna måste utvecklas inifrån och i öppen dialog med omgivningen.

En minoritetskultur hamnar lätt i en situation som är präglad av så väl beroende som misstro mot majoritetssamhället. Risken för detta ökar om den utgörs av grupper som utgår från andra villkor och talar andra språk.

Detta skapar ett behov av ett ledarskap, som uttolkar hur den egna kulturen bäst ska uttryckas i mötet med omgivningen – ett ledarskap som får en betydande maktställning.

Graden av bildningen hos ledarskapet – både vad gäller den egna kulturen, dess olika tolkningstraditioner och det omgivande samhället – är helt avgörande för att relationen mellan minoritet och majoritet i samhället ska bli fruktbar.

Men för att skapa goda ledare krävs att det finns goda bildningsmöjligheter för alla i gruppen. Det måste finnas utbildningsinstitutioner som är en integrerad del av den egna livsvärlden, men som också fungerar som brofästen för dialog med det övriga samhället.

Faktum är att den svenska folkbildningstraditionen har vuxit fram utifrån sådana behov och att vi i Sverige har skapat en politik och ett offentligt stödsystem för en sådan bildning. Problemet är att det inte fungerar som tänkt. Låt oss förklara utifrån våra erfarenheter i arbete med ortodoxa kyrkornas bildning.

De ortodoxa kyrkorna i Sverige, som till stor del har sina rötter i Mellanöstern, delar de muslimska gruppernas önskan och behov att få utveckla sina bildningstraditioner i Sverige, inte minst för att utbilda sitt ledarskap.

Under de senaste tio åren har man ingått ett unikt samarbete och engagerat sig i den svensk folkbildningen. De egna bildningssträvandena ryms väl inom statens motiv för stödet till folkbildningen. Men de missgynnas av det sätt på vilket systemet är konstruerat.

Redan etablerade intressegrupper fungerar i praktiken som dörrvakter i svensk folkbildning. Inom de organisationer som finns i dag har minoriteter svårt att få gehör för sina behov. Det ekonomiska värdet av en studietimme (som statsbidraget grundas på) har urholkats, vilket har förvandlat studieförbunden till byråkratiska kolosser med ensidig inriktning på volym och intern konkurrens. Inom folkhögskolorna överproduceras det i stället studieveckor (som här motsvarar studietimmen) vilket gör det i princip omöjligt för nya aktörer komma in och att få del av medlen. För att starta en egen bildningsorganisation och kvalificera sig för bidrag krävs godkännande av Folkbildningsrådet, som består av de organisationer som redan ingår i systemet.

Vi är övertygade om att de ortodoxa kyrkorna liksom muslimska grupper och andra i motsvarande situation skulle ha en mycket bättre chans om avståndet mellan deras egna bildningsorganisationer och staten som bidragsgivaren var mer direkt, och dialogen därmed kunde utgå från konkreta behov och utvecklingsmål.

Ett annat problem med dagens svenska system är att det i princip råder vattentäta skott mellan folkbildning och akademi. Tillgång till akademisk kunskap är en förutsättning för att utveckla bildningen i de religiösa samfunden.

Att skapa en imamutbildning eller prästutbildning för de ortodoxa kyrkorna under de villkor som vi har beskrivit ovan är som vi ser det i princip omöjligt – tvärt emot statens önskan.

Slusatsen av den utredning som regeringen tillsatte för några år sedan om stödet till en svensk imamutbildning var att initiativet till en sådan måste komma inifrån de berörda grupperna själva.

Vår erfarenhet av att på uppdrag av kristna minoritetskyrkor skapa sådana initiativ säger att dessa mycket tydligare måste mötas upp av staten om de ska ha en chans att lyckas.

Regeringen måste omgående ta upp en dialog med de utbildningsanordnare inom folkbildning och akademi som kan axla detta ansvar.

Som det är nu låses minoriteternas bildningssträvanden in i ett system som stödjer dem med ord, men motarbetar dem i praktiken.

Kommer vi till rätta med detta kan vi förebygga förtrycket av enskilda individer och samtidigt skapa bättre förutsättningar för deltagande på alla nivåer i vårt samhälle.

MICHAAEL HJÄLM

föreståndare Sankt Ignatios ortodoxa teologiska institut

OLLE WESTBERG

rektor Botkyrka folkhögskola