Personer med kort utbildning lever oftare på ett sätt som ökar risken för hjärtinfarkt. I dag presenterar Hjärt-Lungfondens Hjärtinfarktindex 2009 som påvisar orimliga och orättvisa skillnader, som kraftigt påverkar risken att insjukna och dö i hjärt-kärlsjukdom. Nu behövs det en nationell samordnare på hjärtområdet och en svensk hjärtplan, för att säkerställa att goda exempel tas till vara och att förebyggande insatser kommer alla till del.
Personer som har grundskole- och/eller gymnasieutbildning har sämre förutsättningar för en god hjärthälsa än personer med eftergymnasial utbildning. Det visar Hjärt-Lungfondens granskning av tre livsstilsfaktorer som påverkar risken att drabbas av hjärtinfarkt, baserad på statistik från Sveriges Kommuner och Landsting, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen.
Akut hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken i Sverige och skördar årligen nära 11 000 liv. Men risken för att insjukna och dö i hjärt-kärlsjukdom skiljer sig stort mellan olika socioekonomiska grupper. Faktum är att risken att dö i hjärt-kärlsjukdom är mer än dubbelt så stor för personer med endast grundskoleutbildning jämfört med personer med eftergymnasial utbildning. Det visar bland annat Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009.
WHO har bedömt att 80 procent av hjärt-kärlsjukdomarna kan förebyggas och listar ett antal livsstilsfaktorer som påverkar risken för att insjukna och dö i hjärtinfarkt. I Hjärtinfarktindex 2009 har Hjärt-Lungfonden granskat hur tre av dem fördelar sig mellan kvinnor och män med olika utbildningsnivåer, i 19 av Sveriges 21 län.
Resultatet är nedslående. Det visar att personer med kort utbildning oftare lever på ett sätt som ökar risken för hjärtinfarkt. En av de största riskfaktorerna för hjärtinfarkt är rökning, som tredubbelt ökar risken att drabbas. Jämförelsen visar att de största skillnaderna i utbildningsnivå gäller just rökning, där andelen dagligrökare är avsevärt högre bland personer med kort utbildning än bland de med eftergymnasial utbildning. Att inte röra på sig tillräckligt och att äta för lite frukt och grönt utgör också betydande riskfaktorer. Även här finns det betydande skillnader mellan de olika utbildningsnivåerna och personer med kort utbildning tillhör oftare riskgrupperna.
Naturligtvis är det inte utbildningsnivån i sig som är en riskfaktor. Däremot har de socioekonomiska förutsättningarna betydelse i samband med levnadsvanor. Alla har vi ett ansvar för vår egen hälsa, men det är inte rimligt att risken att insjukna i en hjärt-kärlsjukdom är mer än dubbelt så stor för den som har kort utbildning än den som har lång utbildning.
Samhället måste tillsammans med hälso- och sjukvården hitta metoder för att intensifiera spridandet av hälsobudskapet. Redan i grundskolan bör kost, rörelse och tobaksprevention vara centrala delar. De sociala omständigheterna under uppväxten har stor betydelse för livsstilsvanorna, och om barn och ungdomar inte från början har samma möjligheter att utveckla en god hälsa, är det en djup orättvisa.
En central målsättning för den svenska hälso- och sjukvården är, enligt Hälso- och sjukvårdslagen, ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Men när hälsan inte är jämlikt fördelad, utan det tvärtom finns oacceptabla skillnader mellan olika utbildningsgrupper, krävs det insatser från samhällets sida.
Ett stort ansvar vilar på politiker och vårdinstanser för att kunna uppfylla hälso- och sjukvårdens jämlikhetstanke med en god hälsa för alla och hitta sätt att erbjuda en hälsoinriktad och sjukdomsförebyggande vård som når hela befolkningen. Exempelvis behövs det metoder för att fånga upp människor som normalt inte går på hälsokontroller, eller som inte söker vård i den utsträckning de skulle behöva. På vårdcentralerna måste rutiner för provtagningar utvecklas, så att man hittar personer med förhöjd risk i tid – innan de hinner utveckla hjärt-kärlsjukdom.
Det finns steg i rätt riktning, som ambitionerna för en jämlik hälsa som uttrycks i hälso- och sjukvårdslagen, regeringens folkhälsoproposition från 2008 och de riktlinjer kring prevention som Socialstyrelsen kommer att presentera under 2010. Också ute i landet finns flera projekt som visar goda resultat, men det saknas samordning och möjligheter till kompetensöverföring. Det måste också finnas metoder för att mäta och följa upp det förebyggande arbetet, både lokalt, regionalt och nationellt.
Hjärt-kärlsjukdom är inte bara handikappande för den enskilde. Det är också kostsamt för samhället. Bara sjukhusvård, ingrepp och läkemedelskostnader ger årligen en nota på 7,4 miljarder. Till det ska läggas förtidspensioner, sjukbidrag och andra kostnader. Det förebyggande arbetet skulle innebära såväl stora besparingar för samhället som minskat lidande för den enskilde.
Ingen ska behöva löpa förhöjd risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom på grund av sin socioekonomiska status. Därför uppmanar vi nu folkhälsominister Maria Larsson och socialminister Göran Hägglund att tillsätta en nationell samordnare på hjärtområdet och ta fram en svensk hjärtplan, så att förebyggande insatser kommer alla till del.
STAFFAN JOSEPHSON
generalsekreterare Hjärt-Lungfonden
