Martin Kragh

För att bli svartlistad och få sina tillgångar frusna räcker det med en anklagelse ”baserad på trovärdig information”.

Martin Kragh

Nyligen antogs i USA den så kallade Magnitskijlagen, en lag som syftar till att införa finansiella sanktioner mot förmodat korrupta och på andra vis kriminella ryska statstjänstemän. Lagen, som bär sitt namn efter Sergej Magnitskij, en jurist som mördades i häkte efter att ha avslöjat massiv korruption inom statsapparaten, har av flera västerländska politiker och nästan enhälliga medier lyfts fram som ett viktigt verktyg för att stävja övergrepp mot mänskliga rättigheter i Ryssland.

I Sverige har 59 riksdagsledamöter lagt en petition för liknande lagstiftning, och analoga diskussioner pågår i flera europeiska länder. Det finns emellertid starka skäl för att inte följa USA i denna fråga, och andra åtgärder kan vara mer effektiva.

Den demokratiska utvecklingen har under Vladimir Putins cirka tolv år vid makten backat på flera punkter i Ryssland. Utlovade politiska reformer och förbättringar av rättsväsendet har ännu inte genomförts. Fallet Magnitskij är i sig talande. Tre år efter hans död i häkte står han åtalad postumt för de brott han själv bidrog till att avslöja 2008, i en process som saknar all rättslig grund. Samtidigt har flera av de statstjänstemän som utpekats som ansvariga för Magnitskijs död stigit i karriären. Rysslands rättsstat har ytterst allvarliga problem.

Det är här Magnitskijlagen träder in. Lagen ålägger den amerikanske presidenten att årligen presentera en lista på ryska medborgare som ska nekas inresetillstånd till USA och vars eventuella tillgångar i landet ska frysas. Skäl till att hamna på listan kan vara förmodad inblandning i olagliga arresteringar, tortyr eller andra grova övergrepp mot människor som i sin verksamhet enbart syftat till att avslöja korruption, eller på andra vis kämpat för mänskliga rättigheter (som religionsfrihet, mötesfrihet och rätt till fria och demokratiska val).

Likväl är Magnitskijlagen verkningslös, och som bäst kan den förväntas få inte mer än symbolisk betydelse. På lång sikt bidrar den inte till att lösa de problem lagstiftarna påstår sig vilja adressera. Det finns minst tre stora problem med lagen i sin nuvarande utformning.

1. För det första är lagen inte universell, utan riktar sig enkom mot Ryssland. USA:s president Barack Obama sökte tidigare utvidga lagen till att inkludera alla världens länder, men kördes över av en enig kongress och senat. En sådan selektiv rättskipning torde inte stärka lagens anseende.

2. För det andra existerar i såväl USA som Europa redan verktyg för att frysa olagligt förvärvade tillgångar eller neka inresetillstånd för oönskade individer. Det råder ingen visumfrihet mellan EU och Ryssland, och ett lands ambassad behöver inte ange några skäl för att neka individer inresa.

3. För det tredje är lagen diffust formulerad, där människor kan svartlistas utan vare sig rättegång eller öppen bevisprövning. För att bli svartlistad och få sina tillgångar frusna räcker det med en anklagelse, ”baserad på trovärdig information” från så kallade NGO:s, icke-statliga organisationer. I vissa fall kan presidenten välja att hemlighålla namnen på sin lista med hänsyn till ”nationens säkerhet”. För att tas bort från listan behövs annan ”trovärdig information”, som kan anses rentvå den utpekade individen. Urvalsprinciperna är öppna för godtycke och manipulation, och ger inte uttryck för den västerländska rättstradition lagen ska stärka.

I en global ekonomi är det givetvis problematiskt att några av världens snabbast växande ekonomier också är odemokratiska och korrupta. Det är något som inte minst svenska storföretag blivit varse, mot bakgrund av nyligen uppdagade korruptionsskandaler. På så vis återspeglar Magnitskijlagen det faktum att ryska myndigheter förefaller oförmögna att beivra grov brottslighet.

Men om EU:s regeringar tar frågan om såväl korruption som mänskliga rättigheter på allvar bör en strategi formuleras inte enbart för Ryssland utan även för andra länder, som kommunistdiktaturen Kina.

Magnitskijlagen kan på kort sikt få en viss symbolisk effekt. På lång sikt riskerar lagen att varken göra till eller från i frågor som rättsstat, korruption och demokrati. Samtidigt bör Putins argument att kritik mot hans regim inkräktar i landets interna angelägenheter bemötas med en påminnelse om att ryska ledare ratificerat en rad internationella konventioner om mänskliga rättigheter och ekonomisk brottslighet. Dessa existerande institutioner bör användas mer effektivt, samtidigt som misstänka brott hanteras av åklagare och domstol – inte av folkvalda politiker och icke-statliga organisationer.

MARTIN KRAGH

ekonomie doktor, Uppsala Centrum för Rysslandsstudier och Handelshögskolan i Stockholm