H B Hammar går polemiskt ut på söndagens Brännpunkt och påstår att vägen att rädda kyrkans ekonomi är att spränga dess kyrkor. Retoriken känns igen från prästen Bengt Samuelssons polemiska skrift från tidigt 1970-tal med titeln ”Fyll dem, spräng dem eller stäng dem”. Skillnaden mellan Hammar och Samuelsson är dock att där Samuelsson ville få folket att åter gå i kyrkorna vill Hammar dra sig tillbaka, spränga, riva och stänga – allt för att spara pengar.

Det hade varit önskvärt att ett inlägg som berör den uppenbara problematik som finns kring att kunna vårda våra kyrkobyggnader, inte redan från början riktar in sig på omfattande kapital- och kulturförstörelse. För det är så, varje kyrkobyggnad som står är en ekonomisk investering som ofta en församling vårdat under århundraden, tillika är den en del av det gemensamma arv som tillhör alla som lever i Sverige.

Till skillnad från H B Hammar anser jag inte heller att det går att skilja på samhället och kyrka utan ser kyrkorna som en del av det samhälle vi har gemensamt. Därför är det också en del av vårt gemensamma ansvar att fundera över deras framtid. Idag har vi ett mångkulturellt samhälle där moskéer och frikyrkor finns sida vid sida på ett livgivande sätt för oss alla. De är en del av vårt samhälle idag, Svenska kyrkans äldre kyrkobestånd skiljer sig dock så tillvida att de är tillkomna som en del av hela samhället och bekostats av alla – inte bara av kyrkan som samfund.

Kyrkorna har också utgjort viktiga rum såväl för religion som för politik och vardagsliv i närmare tusen år av vår svenska historia. Därför berör deras framtid oss alla.

Det är sannolikt en god idé, som Svenska kyrkans strukturutredning föreslår, att låta förvaltningen av den största delen av kyrkobyggnaderna flyttas till stiftsnivå för att vinna samförvaltningsfördelar. Visst är det sannolikt också så att vi måste förändra bruket av vissa kyrkor inför framtiden, men låt inte dessa val endast ske genom kortsiktiga ekonomiska överväganden. Se i stället till att varje kyrkobyggnad är unik i sitt lokala sammanhang och måste förstås som en kugge i den väv som skapat vårt samhälle, inte som en ekonomisk entitet som kan laboreras med utan att ta hänsyn till dess lokala förankring i historia och samhälle.

Det är av stor vikt att Svenska kyrkan för diskussionen om hur den kan fungera som kyrka, som vårdande och som gudstjänstfirande. Kanske kan det vara så att byggnaden, församlingens manifestering i vårt landskap, också har något att göra med kyrkans förutsättning att vara just kyrka? Om inte tecknen finns kvar är det väl sannolikt också svårare att verka?

Men, trots allt är kyrkobyggnaderna inte bara kyrkans utan allas – vi har historiskt gemensamt bekostat dem och de bär i dag våra gemensamma spår, såväl de goda som de smärtsamma. Därför är det viktigt att vi för en konstruktiv diskussion hur vårt gemensamma arv ska förvaltas – där vi alla är delaktiga.

Låt oss inse att kyrkobyggnaderna inte bara tillhör kyrkan utan alla som har en delaktighet i vår historia och samtid.

Troende eller ateist spelar ingen roll utan det handlar om det historiska spår och arv där vi i dag kan finna vägen fram till det demokratiska samhälle vi har i dag. Detta spår finns materiellt representerat i varje socken och i varje stad genom våra kyrkobyggnader – genom dem och dess levande arv kan vi också förstå oss själva. Att låta detta samlade värde diskuteras som en klump där vi lite på måfå kan skära bort några delar är inte särdeles konstruktivt eller genomtänkt utan endast oansvarigt.

HENRIK WIDMARK

forskningsstrateg för det kyrkliga kulturarvet, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet