Alldeles utan att någon tänkt på det har uppmärksamheten i samband med riksmötenas högtidliga öppnande flyttats från kammaren till Storkyrkan. Det är en perspektivförskjutning som säger något om religionens kraft och potential.

Det började med att företrädare för det sekulariserade Sverige reste invändningar mot att riksdagsförvaltningen hjälpte till att förmedla inbjudningar till den frivilliga gudstjänsten. Vi var rätt många som förklarade det självklara att religionsfrihet inte bara är en rätt att avstå utan också att delta. Året därpå framfördes kritik mot ekumeniska inslag i en gudstjänst inom ramen för Svenska kyrkans ordning. Vi var rätt många som hade svårt att se det konstiga i att en företrädare för den judiska församlingen läste högt ur Gamla testamentet som vi delar eller att en muslim hyllar en enda Gud.

I år var det så trampet av utmarscherande steg som kunde höras som protest mot biskopens predikan. Av kolleger från andra partier än SD förstår jag att det kan finnas delade uppfattningar. Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några Sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.

Storkyrkan har blivit en viktig plats i samband med riksmötenas öppnande. Förkunnandet och förhållandet till religionen befinner sig inte i periferin utan i centrum!

HANS WALLMARK (M)

riksdagsledamot, ledamot av Kyrkostyrelsen