Pia Sandvik Wiklund och Pontus Ringborg, ordförande respektive sekreterare i högskolans jämställdhetsdelegation, ger på Brännpunkt 13/7 ett praktfullt exempel på statsfeminismens ideologi. Här handlar det minsann om modern jämställdhet, alltså statistik rörande kvinnor och mäns representation. Den ursprungliga tanken med jämställdhet försvinner i oklara resonemang.
Författarna är lite försiktiga med att inta en ståndpunkt i kvoteringsfrågan, men avslöjas när de understryker att positiv sär- behandling är tillåtet, samt ett värdefullt instrument. Att kvoteringstankar stöds är skrämmande.
Kvinnor och män söker sig till olika positioner i samhället. Detta beror säkert delvis på mäns och kvinnors natur, men det räcker att ha slumpen som argument. Sannolikheten att vid en viss tillsättning få 50 procent kvinnor/män med exakt samma meriter är så gott som noll. Slut- satsen är att kvotering blir könsdiskriminering i organiserad form.
Makalöst nog betonar författarna på ett ställe att det finns en risk att frågan om jämställdhet reduceras till en fråga om kvantitativ fördelning av kvinnor och män. Trots denna insikt handlar resten av författarnas argument om just siffror rörande antalet kvinnor inom akademin.
Det är alltså svårt att hitta en sammanhängande tankegång, men intrycket är att författarna framställer statistik på könslig representation som oemotstridliga bevis på diskriminering.
Att vi har många kvinnliga studenter men få professorer beror framför allt på att professorernas generation hade en annan könsfördelning. Författarna antyder att det låga antalet kvinnliga professorer beror på könsmaktsordningar. En likvärdig slutsats är då att näringslivet kränker män. De tar sig inte fram där på grund av kvinnoväldet och blir kvar i akademin.
Det finns djupgående forskning som visar att könsdiskriminering förekommer inom akademin, men även exempel som visar att så inte är fallet. Troligen finns enskilda personer med fördomsfull kvinnosyn, men kvinnor blir även ofta extra välkomnade. Det hela är en svår fråga som bör undersökas, men att bara stirra på siffror leder ingenstans.
Författarnas slutord får mig att misstänka fler statliga tvångsinsatser i syfte att karva fram det könlösa paradiset.
ANDREAS DAHLIN
tekn. dr och akademisk forskare i biovetenskap
