Nu när det mediala tumultet, för att inte säga paniken, lagt sig efter feministiskt initiativs årsmöte är det kanske möjligt att tala om vad som sker bortom det som synes ske eller påstås ske, för det är något mycket spännande.
På DN Familj den 26 augusti ställer Kerstin Vinterhed följande fråga till forskaren Anders P Lundberg, som just disputerat med avhandlingen ”Om gemenskap”: Är Fi, det nya kvinnopartiet, ett exempel på behovet av en ny samhörighet?
Anders P Lundberg: Ja, Fi kan ses som ett uttryck för behovet av en stabil, gemensam identitet där kvinnor svetsas samman i kampen för gemensamma mål.
Det är vänligt sagt av Lundberg, men jag tror att han har fel och att det är själva motsatsen som gäller.
Kvinnovarandet befinner sig i upplösning, vilket är själva meningen med kvinnors frigörelse.

Målet är att det aldrig mer ska finnas något sådant som ”en stabil, gemensam identitet” för kvinnor. Det är denna djupt omstörtande revolution som satt delar av det svenska samhället i gungning och skapat en kaotisk och ibland ångestfylld debatt om feministiskt initiativ.

Jag har just läst en ganska lysande ny roman av en manlig, svensk författare.
Jag säger inte vilken, så slipper vi debatt om den. Men det som slog mig är att den lika väl kunde ha skrivits 1895 och att det underliggande budskapet är:
När allt är åt helvete så finns i alla fall kvinnorna. Och att det är just detta som håller på att ske: ”Kvinnorna” finns inte längre, vilket ger en hel del kvinnor såväl som män ångest.
Berättelsen ”kvinna” är slut - har nått ”the end” - och upprätthålls nu framför allt av medier och opinionsbildare och författare upptagna av att beköna världen på gammalt, igenkännligt manér.

Kvinnoskapet håller på att upplösas i individer med diametralt olika livsmål och levnadsönskningar; med olika syn på sexualitet och kön och samhällsordning, på politik, framtid och levnadsmönster, själva motsatsen till en ”stabil, kvinnlig identitet”. Något liknande har världen aldrig varit med om.

Jag som har haft förmånen att vara med om Fi:s första uppbyggnad, för att sedan vandra min egen väg därför att jag vill ägna mig åt medieopposition, såg just detta hända.
Under nio månader, från sommaren 2004 träffades en grupp feminister för att undersöka om det var möjligt att bilda ett politiskt parti.

Dessa drygt femtio kvinnor som utgjorde grundläggarna till Fi var mer olika varandra än män och kvinnor är olika varandra i vår kultur; jag har faktiskt aldrig sett något liknande (eller lika spännande).
Det mirakulösa var att de till slut kunde enas om en plattform. Idén med Fi, som jag uppfattar den, är att bidra till att skapa ett samhälle där alla kan leva, leva ut och bli respekterade för det de är, oavsett kön, etnicitet och så vidare.

Det som förenade oss är att vi varumärkts som kvinnor, vi har kulturens berättelse om vilka vi är och bör vara gemensamt, vi upplever den som ett fängelse; ett fängelse som vi under demokratiska former tänker lämna.
Ingen begär av fångar, som gräver en tunnel ut ur fånglägret att de ska ha samma ”ideologi”; men kampen för flyktvägen är gemensam. Och just så uppfattar jag Fi:s politiska organisering.

Fi är den första, allvarliga politiska prövningen av kvinnovarandet och i sin förlängning av manligheten. Fi vandrar längs fullkomligt okända stigar, där ingen annan tidigare vandrat. Självklart leder det till avhopp och både fara, fasa och ångest.

I den patriarkala och kommersiella värld vi lever i framträder olika ”experter” som är helt fast i världen som den är nu: de rekommenderar olika strategier för att fånga så många väljare som möjligt och förstår sig inte på ett parti som faktiskt inte har den målsättningen. De är alla ”yesterday” - tröttsam gårdag.
Fi är inget kvinnoparti, Fi är ett feministiskt, anti-patriarkalt parti,
öppet för alla kön. För detta har varken medier eller politik någon karta.

Det som är fascinerande att betrakta just nu, är alla de som vill tala om för kvinnor vad en kvinna är. I medierna pågår en huggsexa. Det blir allt tydligare att en hel del kvinnor, för att inte tala om män, vill att kvinnor ska ha en ”gemensam, stabil identitet” - och frågan är: varför? Alla kvinnor som vill leva exakt som i dag, kan naturligtvis fortsätta att leva exakt som i dag.
Men varför vill de hindra andra kvinnor att lämna detta slags kvinnoskap? Varför vill de stoppa politiska reformer som gör det möjligt för kvinnor att lämna kvinnovarandet som det formats av ett patriarkat i typ sextusen år?
Inom kvinnoskapet finns det hierarkier och maktstegar, subtila positioner där det inte räcker med ”klass” som förklaring. För det finns ännu inga ord, men de flesta kvinnor vet det.
Många kvinnor behöver patriarkatets idé om vad en kvinna är för att kunna utmärka sig och mäta sig med andra kvinnor. För dem är tanken på ett
kvinnovarande i upplösning ett hot, liksom för de män som vill att det ska finnas något sådant som ”en riktig kvinna”. För att hon ska finnas måste det finnas en hel del oriktiga kvinnor.

Mitt i varje kultur finns två totempålar; den ena pålen är ”kvinnan” och den andra är ”mannen”. Till dessa totempålar uppmanas alla kvinnor och alla män att leva upp. Alla avvikelser betraktas som problem.
I dess spår ligger ormskinnen av unga kvinnor som dött av anorexia, unga män som begår självmord, våldtagna kvinnor som inte får någon upprättelse, så kallade feminina män vars enda flyktväg är att operera sig till kvinnor - en ny fälla, etc.
Båda könen, som de är formade i dag är förskräckliga, medan människan under könsmasken ofta är ljuvlig.
Lorna Sage skrev en gång att ”alla kvinnor är kvinnoimitatörer”. Till den grad skulle jag vilja säga att en del kvinnor nu ser sig tvungna att operera sig till det slags kvinnor de inte är; att med hjälp av botox och implantat ”bli kvinnor” enligt totempålens diktat.
Medan många män blir män med hjälp av viagra.
Också ”alla män är mansimitatörer”. Totempålarna är vinstgivande men förlegade förebilder, färdiga att välta, som statyerna i utgångna regimer.
Det är en spännande tid att leva i.

Jag har träffat unga män som inte liknar några män som någonsin funnits i världshistorien. För att inte tala om kvinnor; och de är i alla åldrar. Fi är ett avant-garde; och de flesta medier är tröttsamma, gammelkonservativa bastioner.

En av grundbultarna i den förhärskande världsordningen, nämligen ”kvinnan” håller på att byta skepnad i vårt land, vilket betyder ett patriarkat på gränsen till sammanbrott.
I en sådan tid kan vad som helst hända.