Gun Heimer och Henrik Belfrage

Sedan flera år tillbaka dödas i Sverige i snitt en kvinna var tredje vecka av en nuvarande eller tidigare partner.

Gun Heimer och Henrik Belfrage

Julen står för dörren. En helg för ledighet och gemenskap. Men för många kvinnor och barn innebär juletid tyvärr inte julefrid. Varje år kring julhelgen ser Nationellt centrum för kvinnofrid en markant ökning av antalet samtal till Kvinnofridslinjen, Sveriges nationella stödtelefon för våldsutsatta kvinnor.

Våldet mot kvinnor har på senare år fått högre prioritet bland politiker, hälso- och sjukvården, polisen, rättsväsendet, socialtjänsten och andra myndigheter. Stora ekonomiska resurser har satsats och lagstiftningen har skärpts. Ändå lyckas samhället inte stödja och skydda våldsutsatta kvinnor tillräckligt. Det finns fortfarande stora brister i kompetens och rutiner.

Sedan flera år tillbaka dödas i Sverige i snitt en kvinna var tredje vecka av en nuvarande eller tidigare partner. I många av dessa fall har kvinnorna tidigare sökt hjälp inom sjukvården, rättsväsendet eller andra myndigheter och organisationer. Trots detta har deras liv inte kunnat räddas.

Även 2012 har samma dystra facit. I februari i år mördades till exempel en kvinna i Malmö framför ögonen på sina barn. Hennes före detta sambo, barnens pappa, dömdes i hovrätten till 17 års fängelse för mord. Han hade tidigare dömts till ett års fängelse för att ha hållit kvinnan inlåst. I väntan på att det fallet skulle upp i hovrätten släpptes mannen fri. Han sökte då upp kvinnan och högg ihjäl henne.

I juli höggs en fyrabarnsmamma ihjäl i Tyresö utanför Stockholm. Hennes ex-make, som själv kontaktade polisen, har tidigare dömts för misshandel av kvinnan. Deras barn var hemma när mamman dödades. Mannen dömdes i tingsrätten till 15 års fängelse för mord.

Detta är bara två fall av alltför många.

Sedan den 1 januari i år har Socialstyrelsen i uppdrag att granska och utreda fall där kvinnor och män dött till följd av våld från en närstående eller tidigare närstående, enligt lagen om utredningar avseende vissa dödsfall. Detta har i den allmänna debatten kallats en ”haverikommission”. Uppdraget är att utreda vilken hjälp de som dödats tidigare har fått av samhället och vilka åtgärder som vidtagits, eller inte vidtagits, då de sökt stöd. Syftet är att upptäcka var samhället har brustit, att lära av historien och att på så sätt förhindra att fler dör.

Men som Statskontoret påpekade i november i sin rapport ”Efteråt är allting för sent – Om utredningar av vissa dödsfall” har Socialstyrelsen ännu inte utrett något fall där en vuxen kvinna eller man dödats. Detta trots att övergångsbestämmelser ger myndigheten möjlighet att även granska dödsfall från tidigare år, innan lagen trädde i kraft.

En väl fungerande ”haverikommission” skulle påtagligt kunna sätta press på myndigheter att ta riskbedömningar och efterföljande skyddsarbete för utsatta kvinnor på större allvar och på så sätt förhindra fler dödsfall. Men det är bråttom och frågan måste få hög prioritet. För att ”haverikommissionen” ska bli effektiv är det avgörande att Socialstyrelsen knyter till sig landets ledande experter.

Enligt Statskontoret har utredningsarbetet fördröjts på grund av svårigheter att få in uppgifter. Det är inte acceptabelt. Alla berörda myndigheter har ett ansvar för att snarast möjligt bidra med underlag och expertis för att Socialstyrelsen ska kunna genomföra utredningarna.

Enligt uppdraget ska utredningarna fokusera på systemfel, och lämna en samlad rapport vartannat år. Vi efterfrågar utöver detta en rapport efter varje dödsfall, likt de haverikommissioner som tillsätts efter stora olyckor. Det finns viktiga lärdomar att dra i varje enskilt fall. Det är också av stor betydelse att det i förlängningen går att utkräva ansvar för fel som har begåtts.

2013 måste bli året då statistiken över antalet dödade äntligen vänder. Då myndigheterna gör allt som står i deras makt för att lära sig av tidigare misstag och förhindra att fler dödas. Då det blir självklart att alla som i sitt arbete möter en våldsutsatt kvinna ska ha tillräcklig kompetens och veta exakt vad de ska göra. Med kunskap, ansvarstagande och fungerande rutiner kan liv räddas.

GUN HEIMER

professor, överläkare, föreståndare Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet

HENRIK BELFRAGE

professor i kriminologi, Mittuniversitetet, forskningschef, Rättspsykiatriska regionkliniken, Vadstena

Fler debattartiklar om kvinnovåld: