Nu går det massmediala drevet om kvinnans underliv och den så kallade mödomshinnan. Förra gången handlade det om kvinnlig könsstympning. Jag tycker behandlingen av problemet har blivit osmaklig och ytlig.

Vi barnmorskor på ungdomsmottagningarna som möter flickor med ”hedersproblematik” kan intyga att det är sällan vi remitterar dem för hymenoperation till landstingsvården.

Jag har gjort det två gånger under 18 års arbete på ungdomsmottagningar i invandrartäta områden och då har det utförts vid direkt fara för kvinnans liv.

På ett universitetssjukhus i Stockholm har jag fått svaret att endast fem sådana operationer görs per år. Oberservera att operation inte garanterar blödning. Istället för operation ger vi flickorna kunskap om deras underliv.

Debatten har varit ytlig därför att den fokuserar på mödomsoperationen och inte på orsaken, det patriarkala förtrycket.

Objektifieringen av kvinnokroppen är kännetecknande för det patriarkala genussystemet. Det har svenska flickor gemensamt med flickor från annan etnisk och kulturell bakgrund.

Kvinnokroppen tillhör mannen, marknaden, och är alltid till för att betraktas och värderas. Kvinnokroppen används för att sälja varor, bilar, datorer och vad som helst.

För många invandrarflickor tillhör kvinnokroppen familjen/släkten och hennes mödom är sigill för familjehedern. Om vi nu nödvändigtvis ska avhandla invandrarflickors underliv bör vi titta på vårt eget marknadsstyrda patriarkala samhälle där skönhetsidealet numera också innefattar kvinnans könsorgan.

Privatpraktiserande plastikkirurger opererar för att till exempel minska blygdläppar, ett nytt fenomen.

Det är upprörande att läkare skär i friska normala könsorgan utan uppföljning och kunskap om vilka konsekvenser det får för till exempel flickans sexualitet. Det är ju trots allt nervändar man skär av.

Vi barnmorskor på ungdomsmottagningarna menar att detta går stick i stäv mot yrkesetik och frågar oss om detta är förenligt med lagen om förbud mot könsstympning som förbjuder operation i friska könsorgan.

Det går också stick i stäv mot barnmorskornas budskap till unga kvinnor: du duger som du är!

Privatpraktiserande plastikkirurger kryper bakom argumentet att de opererar mödomshinnor för att hjälpa flickorna – av humanitära skäl. Det kan vara befogat i sällsynta fall, men då borde de väl inte ta 10000–25000 kronor betalt. Det är att profitera på kvinnoförtryck.

Få flickor tycker att de duger som de är. De kan sällan leva upp till skönhets­idealen i kvinnomagasinen. Det är därför ett för­färligt fixande med kroppen för att passa in i modeidealen.

Vi svenskar ska inte slå oss för bröstet och tro att vi aldrig haft hedersförtryck i Sverige.

Så här skriver Jonas Frykman i Horan i bondesamhället, 1988:

”Hon (bonddottern) har en fästman och det var tal om att det skulle bli bröllop. Han kom ofta och hälsade på i flickans hem och ansågs redan som son i huset. Så upphörde hans besök som på ett trollslag. Flickan säger ingenting men går för sig själv och sörjer.

Så en dag kan hon inte dölja sitt tillstånd. Mor har skarpa ögon och hon märker förhållandet, tar flickan i skarpt förhör och får då veta att dottern väntar barn och att fästmannen bara slutar upp att träffa henne då han får veta att han ska bli far.

Mamman tar dottern omilt i håret i det hon utbrister: Dig har jag uppfostrat på bästa sätt. Du har trampat på mina knän och rivit mina bröst, medan du var liten, men nu kommer du och trampar på mitt hjärta. Gå ut ur mitt hus. Du kan hänga dig i rep eller kasta dig i sjön, men skam över oss får du inte dra! Vi är ett ärbart folk som givit dig en ärbar uppfostran. Detta tackar du oss med. Gå, hora! Flickan gick och fyra dagar senare hittades hennes kropp i sjön nedanför byn.”

Svensk kvinnohistoria är kantad av självmord och kvinnor som försökt göra abort på sig själva i fruktan för social utfrysning. Jämställdhet kommer inte från skyarna. Det kräver och har krävts hårt arbete.

Det är bra att ha ett historiskt perspektiv när vi möter människor från andra kulturer. Det främjar nödvändiga möten för att få en förändrad kvinnosyn.

Att fördöma föräldrar är ingen framkomlig väg.

PIA HÖJEBERG

barnmorska och författare, projektledare för ungdoms­mottagningarnas arbete mot hedersrelaterat våld i Stockholms län