Erik Månsson,Christina Jutterström, Olle Wästberg, Staffan Thorsell, Joakim Berner och Otto Sjöberg …
Sex redaktörer på 14 år – Expressen har rekord i chefsbyten sedan Bo Strömstedt efter nästan 40 år på tidningen avgick.
Efterträdaren Månsson, nu Bonniers sordinerade informationschef, bar ansvaret för den famösa löpsedel som kastade ut utvandrarna, den avgjorde hans öde och påbörjade raset.
Hans efterföljare gjorde liknande tavlor, ibland på domstolsnivå.

Nu talas det om att lyfta ut Otto Sjöberg, respekterad på redaktionen, dyrkad av ägarna eftersom han fått tidningen att tjäna pengar.
Det skulle i så fall omedelbart kasta det obarmhärtiga ljuset även på dem som står bakom honom, i tur och ordning dessa:
Thorbjörn Larsson, Expressens styrelsebas som utnämnde honom; bakom Larsson vd:n i Bonniers, Bengt Braun, som utnämnt övriga ovanstående potentater, och bakom denne Carl Johan Bonnier, en djupt sympatisk huvudägare som aldrig uttryckt en enda ny publicistisk tanke.

Otto Sjöberg rekryterades från det under Larsson så välskötta Aftonbladet. Ljusår från de fis- och finkulturella boningar där trollkarlen Strömstedt gått hem, hade Sjöberg dock lärt sig folkligt bred journalistik, kvällsbladens olidligt lönsamma lätthet.

Ja, han lärde sig allt utom ett: att likt Aftonbladet förse Expressen med en köl av kvalificerat allvar, en tyngd av välskrivet språk, intelligenta perspektiv, ärliga engagemang, folkbildningens mantra.
Det är möjligt att Sjöberg efter skärselden – sedan Persbrandt fått sina miljoner och domstolen funnit Sjöberg skyldig till förtal och gett honom ett kännbart straff – tar lärdom och likväl kan rädda Expressen.

Men, som Lars Bringert, min grundarpartner från Dagens industri och mångårig ledamot av Pressens opinionsnämnd, påpekar: då krävs en sinnesändring.
Kvar står nämligen att historien om Persbrandt är skamlös. På Sjöberg verkar det som om det räckt om man kontrollerat sanningshalten för att trycka nyheten.

Men när låg det i samhällets intresse att publicera namn på vårdanstalten för en möjligen alkoholiserad och mediefixerad Dramatenartist?
Var står att detta är den heliga stolta tryckfrihetsförordningens syfte? Var finns respekten för individens egen sfär?
Om inte Otto Sjöberg och hans höga ansvariga gynnare ställer sådana etiska frågor till sig själva har de inget förstått. Då ligger han lika risigt till som Expressen, en gång en legitimerad buspojke som vi tog till vårt bröst när Aftonbladet trampat ner sig i nazistträsket.

Då får censurpopulisterna i riksdagen vatten på sin kvarn, kvällspressen kan ha gjort sitt sista lågsniff över livets sumpmarker och även Aftonbladet tvingats betänka sin korta stund på jorden.