Varje år anmäler tusentals kvinnor och ett antal män att de har utsatts för en våldtäkt. Mångdubbelt fler sexuella övergrepp blir aldrig kända för rättsväsendet. Det kan tyckas tröstlöst, men samtidigt pågår ett intensivt arbete i Sverige för att på olika sätt förbättra situationen för sexualbrottsoffer. För att detta arbete ska bli framgångsrikt krävs nu att alla instanser som möter personer som har utsatts för sexuella övergrepp tar sitt ansvar och ser till att den egna verksamheten fungerar på bästa sätt när det gäller att hjälpa dessa kvinnor och män. Visioner och välmenande ord räcker inte, de måste följas av konkreta åtgärder.
I lagen är våldtäkt definierat som ett mycket allvarligt brott som ger mellan två och sex års fängelse, och i de allra grövsta fallen kan brottet ge upp till tio år.
Men som det länge har påpekats är det endast en mindre andel av de tusentals anmälningarna som ens leder till åtal. Bristande hantering av våldtäktsärenden signalerar att samhället inte tar sexuella övergrepp på allvar. Gedigna utredningar å sin sida skapar rättssäkerhet både för brottsoffer och för dem som pekats ut som misstänkta.
Att utreda våldtäkter är komplext. Det hör till brottets natur att det sällan finns vittnen och att den som har blivit utsatt kan handla på ett sätt som kan uppfattas som irrationellt. Övergreppen är ofta förknippade med skuld- och skamkänslor, och en rättsprocess är ofta mycket påfrestande. Stödbevisning för att stärka offrets berättelse har också fått allt större betydelse i domstolarna, vilket ställer högre krav på förundersökningarna.
Därför är det oerhört viktigt att alla myndigheter som möter personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp ser över sin verksamhet med kritiska ögon. I varje enskilt fall ska bemötandet vara gott och hanteringen professionell, från början till slut. Det måste också finnas en fungerande samverkan mellan myndigheterna.
Här har hälso- och sjukvården, polisen och åklagarna avgörande roller. Alla måste ha kunskap och rutiner för att på ett systematiskt sätt kunna hantera och utreda fall av sexuella övergrepp, annars har den utsatta mycket liten chans i en rättegång.
Hälso- och sjukvården är ofta den instans som först möter en person utsatt för ett sexuellt övergrepp. Vården blir därigenom den första länken i rättskedjan. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet har på uppdrag av regeringen tagit fram ett handlingsprogram för hur omhändertagandet efter ett sexuellt övergrepp bör gå till, med en handbok och en guide med tydliga instruktioner och checklistor. I samarbete med Statens kriminaltekniska laboratorium har NCK också vidareutvecklat en spårsäkringssats, en färdigpackad låda som underlättar för läkaren att dokumentera eventuella skador och ta prover för att säkra spår efter förövaren, något som kan vara avgörande i en rättsprocess.
Arbetssättet har under det första halvåret 2009 testats i ett pilotprojekt på fem sjukhus i Sverige, och erfarenheterna därifrån ska presenteras vid ett symposium vid Svenska Läkaresällskapets Riksstämma i Stockholm i november, där även Statens kriminaltekniska laboratorium och Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg deltar. Under 2010 ska handlingsprogrammet föras ut till hälso- och sjukvården i hela landet.
Målet är att alla kvinnor och män som utsatts för sexuella övergrepp ska bemötas på ett likvärdigt och professionellt sätt i vården, oavsett var i landet de är och oavsett vilken läkare de möter.
Den senaste tidens våldtäktsdebatt har visat att det finns stora kunskapsluckor och förlegade attityder kvar när det gäller sexuella övergrepp. Glädjande nog är intresset för att öka sina kunskaper i ämnet idag större än någonsin. Nationellt centrum för kvinnofrid har kraftigt utökat sin utbildningsverksamhet, och ändå räcker platserna inte till för alla sökande.
I höst startar NCK också en ny universitetskurs för åklagare med fördjupning i ämnet våld i nära relationer i samarbete med Åklagarmyndigheten. Dessutom pågår särskilda utbildningsprojekt i samarbete med bland annat Kriminalvården, Domstolsverket och Polisen.
Samhället får inte svika dem som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Alla delar måste stå rustade för att klara av de tusentals anmälningar som kommer varje år, så att brottsoffren kan få stöd och upprättelse. Det är en ovillkorlig del i arbetet för att stoppa sexuella övergrepp.
GUN HEIMER
Professor, överläkare, föreståndare för Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet
