Kanske kan den nuvarande diskussionen ändå föra med sig att riksdag och regering till slut tar frågan på lite större allvar.

Joakim Nergelius

Det är viktigt att slå fast, i den pågående debatten om kungens ställning, att alla uppfattningar om att kungen nu eller snart bör eller måste avgå utgår från bedömningar om huruvida det folkliga förtroendet för honom i hans egenskap av statschef – och därmed hans legitimitet – är eller snart torde vara förbrukat.

Rent juridiskt och konstitutionellt har nämligen ännu inget framkommit som gör det möjligt för riksdag och regering att försöka initiera hans avgång och så lär heller inte ske, även om betydligt mer sensationella saker skulle framkomma. Detta visar samtidigt att den nuvarande grundlagsregleringen av statschefens ställning, som infördes 1974, behöver ses över.

Enligt Regeringsformen (RF) åtnjuter statschefen full så kallad straffrättslig immunitet och kan således aldrig åtalas för några brott. Och vad mera är, även om kungen skulle visa sig ha begått allvarliga brott saknar grundlagen regler om hur riksdag och regering skulle kunna gå tillväga för att eventuellt påskynda hans abdikation, om nu denna skulle befinnas lämplig. Det enda kungen absolut inte får göra och som märkligt nog omedelbart skulle innebära hans avgång, är enligt en mycket ålderdomlig och otidsenlig regel i 4§ Successionsordningen att byta religion; den medlem av kungafamiljen som överger ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är” utesluts nämligen från all successionsrätt. Kungens valspråk är som bekant ”För Sverige i tiden”, men ingen lär på allvar kunna påstå att dessa regler återger nutida värderingar.

De nuvarande grundlagsreglerna om monarkin skulle därför behöva ses över, men tyvärr måste konstateras att ledande politiker i riksdag och regering (både den nuvarande och föregående) tycks lida av total beröringsskräck inför alla frågor som gäller monarkins ställning.

Detta märktes inte minst när Grundlagsutredningen 2004 fick i uppdrag att göra en grundlig genomgång för att modernisera den svenska grundlagen (ändringar som genomförts den 1 januari 2011). De mest ålderdomliga grundlagsbestämmelserna av alla, de ovan nämnda om kungens ställning, ingick inte ens i översynen.

Ledande politiker väljer att göra det enkelt för sig genom att hänvisa till 1971 års Torekovskompromiss om monarkins ställning, men tycks ha missuppfattat dennas innebörd, att monarkin ska bevaras men att statschefen ska sakna politiskt inflytande och endast ha representativa uppgifter. Denna överenskommelse hindrar naturligtvis inte att monarkin moderniseras, till exempel genom att den straffrättsliga immuniteten avskaffas eller begränsas eller genom att kungen inte längre är ordförande i Utrikesnämnden, samtidigt som de förlegade religionsvillkoren tas bort.

Trots att detta är lätt att inse och att sådana förändringar tycks bli allt mer angelägna – också i en värld där många problem förvisso kan tyckas större – så tycks det råda allmän enighet bland svenska politiker om att det är bäst att ignorera frågan, vilket måste beklagas.

Kanske kan den nuvarande diskussionen ändå föra med sig att riksdag och regering till slut tar frågan på lite större allvar. I själva sakfrågan, det vill säga om förtroendet för kungen nu skadats till den grad att en abdikation bör övervägas, lär inte mycket ändras till följd av de nya avslöjandena om att en vän till kungen i sina kontakter med påstådda brottslingar sagt att kungen var underrättad om kontakterna (vilket vännen sedan tagit tillbaka), eftersom kungen om han pressas kan fortsätta att hävda att den gamle vännen agerat på eget initiativ och hoppas att stormen blåser över.

Det kritiska ögonblicket för kungen inträffar i stället om den uppgivne gangsterhövdingen Mille Markovic gör slag i saken och publicerar de förment komprometterande bilder han säger sig inneha. Skulle dessa visa sig relativt harmlösa, eller om de av någon anledning aldrig visas, så sitter nog trots allt kungen säker på sin tron.

Skulle bilderna däremot verkligen vara av en mer komprometterande karaktär så lär nog förtroendekrisen för kungen bli en ganska påtaglig realitet, inte minst i ljuset av hans löften från i maj i år om motsatsen. Och då lär inte längre riksdag och regering kunna fortsätta att låtsas som att monarkin är något man inte behöver ha en uppfattning om eller att de nuvarande grundlagsbestämmelserna om monarkin uttrycker någon slags högre och evig visdom.

JOAKIM NERGELIUS

professor i juridik, Örebro universitet