När Madeleine Leijonhufvud beskyller ”medierna” för att har förtalat kungen och drottningen (Brännpunkt 2012-01-04) är hon svår att bemöta eftersom artikeln präglas mer av ursinne än av juridik.
Om Leijonhufvud har riktiga exempel på förtal att anföra borde hon fokusera på dem. Nu får man intrycket att förtalsanklagelsen mera bottnar i en vilja att trösta sina vänner på slottet än informera läsarna om något.
Anders R Olsson
De väldiga mängder bilder och texter om kungaparet som har fyllt nyhetsmedierna i över ett år kan mycket väl rymma ett eller annat som är åtalbart. Journalistdreven brukar generera både en del bra och mycken dålig journalistik. Några tydliga exempel på förtal finns dock inte i Leijonhufvuds artikel.
Det närmaste är väl hänvisningen till Aftonbladets ett år gamla rubrik ”Nassarna på slottet”, men den skulle nog klara en rättslig prövning. Artikeln handlar till stora delar om historiska förhållanden och rymmer ingen antydan om att nuvarande kung/drottning skulle ha nazisympatier.
Förtalsreglerna är i ett avseende stränga mot den som publicerar sig, och i ett par andra högst tillåtande. Förtal är att sprida uppgifter som leder till att en person utsätts för andras missaktning. Även om uppgifterna bevisligen är sanna kan de utgöra straffbart förtal. Bara om spridandet av sådana uppgifter tillgodoser ett medborgerligt intresse är det tillåtet. Intresset måste vara seriöst i någon mening – inte bara nyfikenhet på vad andra vill dölja. Stränga regler alltså, avsedda att ge vanliga, icke kända människor ett skydd.
Men när de appliceras på kategorin ”offentliga personer” sätts inte samma snäva gränser. Det är svårt att enkelt avgränsa denna grupp, men att landets statsöverhuvud och hans samhälleligt och politiskt aktiva hustru hör till den är självklart. Även om kungen har berövats nästan all beslutsmakt måste han ändå som landets främste företrädare jämställas, i just detta sammanhang, med de ledande politikerna. Och drottningen har, som Leijonhufvud påpekar, engagerat sig hårt i lagstiftningsfrågor.
Det finns goda skäl att de ”offentliga” måste tåla betydligt mer än vanligt folk:
• I en demokrati har medborgarna ett berättigat intresse av att personer i ledande ställning lever som de lär. Predikar de nykterhet offentligt men dricker sig fulla i privata sammanhang? Talar de sig varma för ett inkomstutjämnande skattesystem men trixar med egna tillgångar för att undgå skatt?
• En inflytelserik (”offentlig”) person som har något pinsamt att dölja utgör en samhällsrisk i sig. Ett lik i garderoben är därför inte vederbörandes ensak. Alkohol-, läkemedels- eller drogmissbruk kan göra honom/henne oförmögen att fatta genomtänkta beslut. En annan sorts fara är att han/hon är livrädd för att röja något i privatlivet – t ex en feg handling, sin otrohet eller sexuella läggning – och blir sårbar för utpressning.
Här medger alltså förtalsbestämmelsen att åtskilligt sprids som skapar missaktning. Observera dock att sådana uppgifter ska vara sanna. Man får inte beljuga människor bara därför att de hör till gruppen ”offentliga”.
Det måste också påpekas att förtalsbestämmelserna tillåter i stort sett allt som utgör omdömen. Bara sakuppgifter kan kallas förtal. Den som skriver att Anders R Olsson är ful eller elak klarar sig alltid. Den som skriver att jag slår mina barn riskerar däremot åtal. Det är ett påstående i sak. Vilken sorts artikel det handlar om – om det publiceras på nyhetsplats, i en debattartikel, recension eller kolumn – spelar däremot ingen roll.
Om Leijonhufvud har riktiga exempel på förtal att anföra borde hon fokusera på dem. Nu får man intrycket att förtalsanklagelsen mera bottnar i en vilja att trösta sina vänner på slottet än informera läsarna om något.
Till sist. Madeleine Leijonhufvuds inledande beskrivning av sin egen och drottning Silvias heroiska kamp för att förbjuda innehav av barnporr är så ohederlig att den vore värd en egen artikel. Låt mig bara påpeka att barnporr kan (och bör) bekämpas på många sätt. Det som stod på spel när innehavsförbudet debatterades var tryckfrihetsförordningens heltäckande förbud mot statlig förhandscensur. Det förbudet lyckades Leijonhufvud, drottningen med flera undanröja.
ANDERS R OLSSON
författare, journalist med yttrandefrihet som specialområde
Fler artiklar om monarkin:
- on 4 jan ”Kungen ska tåla mer än vanligt folk”
- on 4 jan ”Kungen borde få ursäkt”
- 31 dec 2011 ”Hör till historiens skräphög”
- 30 dec 2011 ”Vi bör vara stolta över monarkin”
- 28 dec 2011 ”Det är dags att se över lagen mot förtal”
- 23 dec 2011 ”Medier har passerat varje pressetisk gräns”
- 9 dec 2011 ”Beröringsskräck kring kungen”
- 12 nov 2011 ”Kungen blir inte Årets republikan”
- 28 maj 2011 ”Vi mörkar inte om monarkin”
- 28 maj 2011 ”Monarken står över det politiska käbblet”
- 28 maj 2011 ”Fel fokus i kritiken mot kungen”
- 26 maj 2011 ”Kungen inte enande symbol”
