Mellanösterns kristna är en av regionens sårbaraste och hårdast ansatta minoriteter. Pålitlig statistik finns inte, men en allt stridare ström rapporter talar om präster som mördas, kyrkobesökare som misshandlas, kristna kvinnor som trakasseras och våldtas för att de gått felklädda eller i fel kvarter, kyrkor och skolor som utsätts för attentat.
Migrationsverket vägrar att ta detta lidande på allvar och sviker därmed sitt ansvar gentemot både skattebetalare och nödställda. Att vara kristen är enligt verkets verklighetsuppfattning inget skäl till skydd.
Iraks kristna har farit oerhört illa i den pågående sekteristiska våldsorgien, men de är endast det tydligaste exemplet. Lågmält pågår förföljelsen tvärs över regionen.
Islamister ser ofta de kristna som en femte kolonn och ett lätt villebråd. Regeringar svarar med att utlämna de kristna åt sitt öde i syfte att avleda uppmärksamheten från eget maktmissbruk, inkompetens och stagnation.
Enligt FN:s flyktingkonvention ska de som har befogad rädsla för förföljelse på grund av religiös uppfattning klassas som flyktingar.
Enligt svensk lag kan skydd dessutom ges till dem som känner välgrundad fruktan för dödsstraff, tortyr eller ”annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.
På Migrationsverkets hemsida påpekas att ”förföljelsen kan komma från hemlandets myndigheter, men det kan också vara så att myndigheterna inte kan ge trygghet mot förföljelse från enskilda personer.”
Tomma ord från en hycklande myndighet som tidigare i år beslutade att utvisa ytterligare en kristen familj – en av många – vars verklighet svarar mot just denna beskrivning.
En syrisk kvinna och hennes två vuxna barn kom till Sverige efter det att mamman, som är sjuksköterska, anklagats för ha dödat en man som avlidit under behandling.
Patientens mycket mäktiga klan hävdade att den kristna kvinnan hade skadat deras heder. Det mynnade ut i hot om våldtäkt och mord med myndighetspersoners medverkan; falskt åtal och stundande skenrättegång med dödsstraff som påföljd, systematiska trakasserier av familjen och dess vänskapskrets med myndigheters goda minne – allt med familjens samfundstillhörighet som huvudfaktor.
I detta fall handlar det dessutom om flykt undan en brutal hustyrann, alltså en dubbel värnlöshet, där det faktum att hon är kristen och kvinna har gjort henne helt utlämnad åt andras rovdrifter.
För denna familj, som nu gömmer sig någonstans i Sverige, står varken personskydd eller rättsskydd att få vid hemkomst till Syrien.
Alls inte, säger Migrationsverket, kristna har det bra i Syrien. Man hänvisar till ett schweiziskt myndighetsdokument och en lägesrapport från svenska ambassaden i Damaskus – trots att UD klargjort att Migrationsverket inte bör använda dessa generella och ofta osäkra rapporter som underlag för utvisningsbeslut.
Dessutom pekar Migrationsverket på en rapport från den syriska regeringen själv, som inte oväntat framhåller sin icke- sekteristiska och sekulära orientering.
Att myndigheters oförmåga eller ovilja att skydda utsatta individer också spelar roll för svensk lagstiftning verkar Migrationsverket helt ha glömt bort.
Det är svårt att tro att en myndighet som har en egen enhet för landinformation, Lifos, är omedveten om verkligheten. I verkets etiska råd sitter två biskopar som borde ha något att säga om saken, men det förblir knäpptyst.
I slutändan handlar det dock inte om samfundstillhörighet, utan om att vara konsekvent i solidariteten med nödställda individer. Hade kvinnan berättat samma historia och varit kurd eller kommunist hade hon kanske varit trovärdig, men kristna har det bra i Mellanöstern, enligt svenska byråkrater.
I denna villfarelse ligger de i linje med sina EU-kolleger, som skruvar på sig så fort frågan om Mellanösterns kristna dyker upp.
I det genomsekulariserade Europa ses kristet lidande som en självförvållad skada.
Det är anakronistiskt att värna om kristna, det luktar kulturimperialism, och det kan dessutom förefalla okänsligt mot islam – som om extremisterna vore islams enda företrädare. Mellanösterns kristna offras på det fega egenintressets altare.
Är det detta tankemönster som ligger bakom Migrationsverkets verklighetsuppfattning?
Invandringsdebatten handlar alltid om ett anonymt plural, men när myndigheter inte gör sitt jobb är det människor av kött och blod som får lida av konsekvenserna – i just det här fallet en syrisk mamma och hennes barn vars mardrömslika verklighet Migrationsverket vägrar att ta på allvar.
ANDERS STRINDBERG
fil dr, statsvetare och Mellanösternspecialist
