Dagens Sverige genomsyras av en skrämmande verbal förföljelse av de kristna.

Temakvällar på tv, där man utmålar i stort sett alla kristna som fundamentalister, ytliga så kallade samhällsprogram där man kräver kollektiva ursäkter av kristna för deras tros skull, hatkampanjer mot kristna högtider och så vidare i all oändlighet – detta för illdåd som begåtts för hundratals år sedan, i en mindre upplyst tid.

Och medan politiker vänder ut och in på sig själva för att tala väl om andra religioner, och på alla sätt uppmuntra religiös mångfald, sanktionerar man attacker på kristendomen genom plumpa uttalanden.

Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Samma enögdhet ser vi i frågan om de homosexuellas rättigheter. Man anklagar kyrkorna för att kränka människor på grund av deras sexuella läggning, men har någon ens föreslagit att homosexuella ska få vigas i landets moskéer, tempel eller synagogor?

Inte mig veterligen.

Man glömmer nämligen lättvindigt och bekvämt att alla världsreligionerna har en minst sagt komplicerad syn på homosexua­litet. Skillnaden mellan de olika trosinriktningarna är att kristna företrädare åtminstone tar upp saken till diskussion och öppnar dörrar för de marginaliserade grupperna.

Istället för att utmåla de kristna som trångsynta bakåtsträvare som vill ont borde vi alltså respektera dem för att de är villiga att omvärdera sina kristna värderingar.

Vänsterpartiets Pernilla Zethraeus, och många med henne, oroar sig för islamofobin. Och det är bra att politikerna är vaksamma på religionsfientliga strömningar i samhället.

Men rätt ska vara rätt, och därför bör dessa politiker, om de nu är de demokrater de utger sig för att vara, även oroa sig för den allt mer utbredda kristofobin. För den existerar. Och mediala och politiska krafter underblåser den.

Den moderna hetsjakten på kristna handlar delvis om en snedvriden form av politisk korrekthet.

På samma sätt som man, för att visa sin öppenhet gentemot andra kulturer, känner sig tvingad att ständigt använda begreppet osvensk som något uteslutande positivt känner man också ett behov av att förringa kristendomen till förmån för andra religioner.

Man skulle kunna säga att det i det moderna Sverige råder en inskränkthet som förespråkar att det ena alltid måste utesluta det andra.

Det handlar också om rädsla. Den politiker är inte född som vågar ta i sin mun att exempelvis muslimer har en bakåtsträvande syn på abortfrågan. Då kan ju Stockholms tunnelbana sprängas i luften och med den ett par tre tusen civila.

Nej, det är bättre att svartmåla de kristna, för det var ju ganska många hundra år sedan påven manade till vapen mot de otrogna.

I samma kristofobiska anda tiger man kategoriskt om alla de illdåd som begås mot kristna runt om i världen – av muslimer, buddister och hinduer. I Irak förekommer ständigt våld mot kristna; är man inte muslim anses man som en fiende.

Sedan 2003 har hälften av landets kristna ursprungsbefolkning flytt; antalet har minskat från 1,2 miljoner till 600000 och de som stannar kvar riskerar sina liv. Så sent som i höstas halshöggs en ortodox präst enbart på grund av sin kristna tro, och han är långt­ifrån ensam om att ha mist livet för sin tros skull.

I hinduiska länder som Nepal och Indien pågår också förföljelser mot kristna. Ett av Indiens största politiska partier, Bharatiya Janata Party (BJP), anser att omvändelse till kristendomen är ett hot mot hinduismen och utsätter de kristna missionärerna för misshandel och trakasserier.

Intressant i sammanhanget är att de som i första hand omvänder sig till kristendomen är kastlösa och lågkastiga människor, som i den hinduiska trons namn lever i svår misär.

För dessa människor innebär kristendomen ett nytt människovärde. Men detta uppmärksammas knappt i svenska medier, eller av svenska politiker.

Förföljelserna pågår lika intensivt i buddhistiska länder som Burma, Bhutan och Sri Lanka. Buddistiska militanta ser kristendomen som ett hot mot den nationella identiteten, och blåser ständigt upp hätska stämningar mot de kristna.

I Sri Lanka påverkas de kristnas situation både av den etniska konflikten (majoritet – minoritet) och av den religiösa konflikten (buddister – kristna). Cirka en procent av befolkningen är kristna och de utsätts för kraftig förföljelse; hundratals kyrkor har utsatts för mordbrand och de kristna utsätts för kidnappningar, misshandel och hot.

Allt detta förtigs och nonchaleras kategoriskt i Sverige, där kristendomen alltså utsetts till den religion som inte omfattas av den respekt som den lagstiftade religionsfriheten utlovar.

Detta är stor skam i ett land som säger sig värna om religionsfrihet och människovärde.