Många fler än Vilgot Sjöman har brottats med en grym Gud - kyrkans största misslyckande. Efter ett långt liv förklarar den kontroversielle filmregissören i ett personligt inlägg i samtalet om tro att Vrång-Guden är störtad, men att Rösten ändå inte tystnar.


De allra minsta på ett sopberg i Filippinerna. Ur tv-filmen Oskuld och sopor, av Vilgot Sjöman. Foto: Tikoy Aguilez

Bäst att börja med en bekännelse eller snarare: en självbeskrivning.
Jag kom in i kristendomen fel väg. Svårt att veta varför. Men det viktigaste förblev utantill-läxor.
Kristendomen var en kärlekens religion, sa man. Tänk att jag hörde orden - men ingenting hände i mitt hjärta. Inte minsta ilning av glädje.
Kristendomen var ju påbud. Svarta förmaningar: vad jag får göra och inte göra. Och högt uppe i skyn satt Gud och - ja, vilken liknelse ska jag tillgripa?

Om livet är ett fängelse - då är Gud den störste bland Fångvaktare. Hans fromma ombud är vaktkonstaplar.
Om livet är ett superstort varuhus - då är Gud garant för säkerheten. Hans fromma ombud är tv-kamerorna.
När jag var barn fanns inga datorer. Men faktiskt såg jag Gud som en jättedator. Tänkte jag något dumt och fult och skamligt, så lagrades det i datorn. Då gällde det att ångra sig! Be Gud backa bandet så att jag fick sätta in något fint och snällt i stället.
Märklig sorts Gud!

Länge hukade jag mig under hans makt. Prövade att piska mig själv till lydnad. Det gick inte så bra. Ja, det gick inte alls.
Begrep jag aldrig att min Gud var en vrångbild av den kristne Guden? Småningom - ja. Men det tog tid.
Och när jag äntligen lyckades störta Diktatorn från hans fundament - vad kom i stället?
Ingenting.
Men Ingenting var bättre än Vrångbilden.
Förenklar jag inte förloppet nu? Jag skrev ju böcker som vittnade om "lyhördhet" för det riktigt kristna.
Ibland blev det filmer som röjde samma "lyhördhet" - men alltid nyckfullt, oberäkneligt, fragmentariskt. Vad var nu detta för slags plötsligheter?

Tänk att Pasolini vågade sig på att filma "Matteusevangeliet" - och ge fan i alla överbyggnader. Ner med kameran på den råa botten! Apostlarna är en skara väderbitna fiskare. Jesus går förbi och säger bara detta: "Följ mig!" Då översvämmas jag inifrån, lämnar bion i vanmakt.

Till slut tvingar jag ner mig själv i den råa botten, till människor i Asien som lever på att plocka andras sopor, mina sopor. Jag går omkring och tittar på dessa människor. Sen går jag min väg.
Då hör jag en bekant röst som säger: Du överger "dessa mina minsta".
Gud är störtad från sitt fundament. Jag slipper hans terror. Men Kristus har makt att spöka i mitt inre, till tårars förtvivlan.
Hur ska jag tolka detta? När inga predikningar biter på mig, när jag sagt adjö till alla intellektualismer och allt debatterande - finns det någonting kvar?
Undanträngt och förkvävt, men förfärande tydligt?

Och nu är det mars månad i Sverige år 2003 och dags att spika gemensamma plakat på Frälsningens alla hus. Och aldrig har hammarslagen tyckts mig mer avlägsna.
Vad håller ni på med? Jaså, en jordisk kvinna dög inte till att föda Jesus Kristus? Först måste hon förtrollas.
Vad mera? Förlåt, men jag hör inte, förstår inte! Vad är det nu som ska preciseras?
Vrång-Guden är störtad. Inte ens fundamentet finns kvar. Men Rösten hörs ändå, tvärs igenom tjatet, envisheten, pladdret.

Kristi röst.
Inte alltid, inte ofta, men ibland.
I ditt liv, i mitt liv.

Vilgot Sjöman
filmregissör och författare