Karl Sigfrid och Andreas Norlén.

De länder som vill delta fullt ut i en europeisk statsbildning får sannolikt vänja sig vid omfattande, permanenta transfereringar från välfungerande till misskötta ekonomier.

Karl Sigfrid och Andreas Norlén.

“Slösa aldrig bort en bra kris”, sa Obamas stabschef Rahm Emanuel när finanskrisen slog till 2008. En kris ger dig nämligen, resonerade han, chansen att genomföra sådant som annars aldrig skulle vinna acceptans.

På samma sätt resonerar i dag de europeiska politiker som vill ge mer makt till EU. På EU-toppmötet i Bryssel diskuterar nu regeringscheferna huruvida det är den vägen som Europasamarbetet ska gå. Den rörelse i riktning mot mer centralism som vi ser är ingenting som har uppstått till följd av finanskriser eller skuldkriser – den har funnits i årtionden – men i takt med att krisen fördjupas ser EU-institutionerna och vissa medlemsstater ett allt bättre klimat för att genomdriva drastiska maktförskjutningar.

I länder som Sverige och Storbritannien ser vi framför allt EU som ett frihandelsområde, och vi har inget intresse av att vara delaktiga i en europeisk statsbildning. Samtidigt kan vi kanske inte i längden hålla tillbaka den synbara majoritet av europeiska politiker som strävar efter att ersätta nationell självständighet med ett utökat Brysselstyre. Om euron ska kunna bevaras krävs sannolikt en starkt utökad centralstyrning av budgetpolitiken i euroländerna. Därmed kan en ideologiskt betingad strävan efter en stark centralmakt i Europa motiveras med hänvisning till ekonomiska realiteter. Den mest logiska lösningen på den här fundamentala intressekonflikten är att skapa ett EU i två delar - en del för de länder som vill fördjupa integrationen och en del för oss som vill delta i ett samarbete som river gränserna i Europa och samtidigt fortsätta att bedriva en självständig ekonomisk politik på nationell nivå.

I dagarna presenterade den så kallade Framtidsgruppen sina förslag. Framtidsgruppen - en grupp utrikesministrar som representerar tio medlemsländer och två tredjedelar av unionens befolkning - vill radikalt förändra EU:s institutioner samtidigt som den vill att EU tar makten över ytterligare politikområden. En EU-armé ska enligt förslaget inrättas, och politiska beslut som i dag kräver enighet i samtliga medlemsländer ska tas genom majoritetsbeslut. Exempel på vad EU i dag bara kan införa genom enhälliga beslut är gemensamma EU-skatter, gemensam finanspolitik, gemensam socialpolitik och gemensam familjerättslig lagstiftning. Som ett eko av Framtidsgruppen lanserar EU-ordföranden Herman Van Rompuy inför EU-toppmötet idén om att EU ska kunna göra ändringar i ett enskilt lands budget.

Vissa av de förslag som EU:s Framtidsgrupp lägger fram är intressanta och värda att ta på allvar. I stället för en icke-folkvald ordförande för EU-kommissionen vill gruppen låta medborgarna tillsätta posten genom direkta val. En annan intressant idé är att inrätta en andra kammare i Europaparlamentet vars ledamöter är nationella parlamentariker.

I övrigt går Framtidsgruppens förslag ut på att centralisera mer av beslutsfattandet till Bryssel. Ett uttalat mål är dessutom att låsa fast medlemsländerna i en position som inte går att backa från. ”Det handlar om inget mindre än att göra den europeiska unionen och euron oåterkalleliga”, skriver utrikesministrarna i sin halvtidsrapport. Detta i ett läge då allt fler frågar sig om euron kommer att överleva påfrestningarna som följer av euroländernas olikheter.

Samtidigt som Greklands euroanslutning har bidragit till att möjliggöra slöseriet med statliga medel har EU gång på gång gett efter för grekiska krav. Det har framgått tydligt att Tyskland och andra givarländer värderar euron högre än de värderar en fungerande ekonomi, och Grekland utnyttjar situationen. De länder som vill delta fullt ut i en europeisk statsbildning får sannolikt vänja sig vid omfattande, permanenta transfereringar från välfungerande till misskötta ekonomier.

I höst ska de tio stora EU-ländernas utrikesministrar klubba sitt förslag. Risken är då att ett statsbygge som aldrig hade varit möjligt under normala omständigheter drivs fram som ett svar på krisen. “Vi borde använda krisen för att ta historiska steg mot mer integration”, sa Guido Westerwelle som är Tysklands utrikesminister och Framtidsgruppens initiativtagare.

För Sveriges del kan det knappast vara aktuellt att delta i ett fördjupat samarbete som bland annat innebär att vi avhänder oss vår självständiga budgetpolitik och öppnar för EU-skatter som kan finansiera stöd till länder med misskötta offentliga finanser. Samtidigt kan vi sannolikt inte i längden stå emot euroländernas vilja att fördjupa sitt samarbete. Därför krävs det att vi drar en tydlig linje mellan å ena sidan de länder som vill styras från Bryssel och å andra sidan de länder som i första hand vill använda samarbetet för att öka frihandeln och den fria rörligheten inom Europa.

KARL SIGFRID (M)

riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet

ANDREAS NORLÉN (M)

riksdagsledamot, ledamot i Konstitutionsutskottet