Vårt land är starkt beroende av omvärlden. Vi är exportberoende, vi vill främja svenska investeringar i utlandet och utländska i Sverige, vi reser över gränserna mer än någonsin och vi vill öka internationellt forsknings- och kulturutbyte. Vår välfärd och vårt samhälles fortsatta vitalitet är avhängiga av att vi aktivt deltar i internationellt samarbete. För allt detta spelar vår utrikesrepresentation en viktig roll.
Det är avgörande att Sveriges regering och riksdag värnar om en stark representation i världen för att tillvarata svenska intressen och medverka till lösningar av dagens globala problem. De senaste årens utveckling visar att regering och riksdag inte levt upp till detta ansvar. Nedläggningarna av svenska ambassader och generalkonsulat har en sådan omfattning att de allvarligt skadar svenska intressen både internationellt och hemma i Sverige.
Under de senaste två åren har regeringen lagt ner generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton liksom ambassaderna i Bulgarien, Slovakien, Slovenien, Filippinerna, Luxemburg och Irland. Detta har skett utan konsultationer med oppositionen i riksdagen.
Nedläggningsstatistiken har förbättrats genom att ambassader upprättats i länder där Sverige redan haft biståndskontor. Finansieringen har då främst skett från biståndsanslag. Härutöver har ambassader öppnats i krisområden som Sudan och Irak till mycket stora kostnader. En offentlig redovisning bör för övrigt ske av de samlade kostnaderna, inklusive för säkerhetsåtgärder, för ambassaden i Bagdad. Dessa motsvarar sannolikt kostnaden för 3–5 av de nedlagda ambassaderna.
Den 22 december presenterade utrikesministern en ny lista på myndigheter i den pågående ambassadslakten. Det handlar om ambassaderna i Argentina, Vietnam, Malaysia, Angola och Belgien. Listan lades fram för riksdagens utrikesutskott endast någon vecka efter riksdagsbeslutet att dra ner anslaget för regeringskansliet med 300 miljoner kronor. Det var uppenbart att nedläggningarna planerats i god tid före riksdagsbeslutet.
Utrikesministern kritiserade på sin blogg skarpt riksdagens beslut och skrev omedelbart därefter att UD skulle komma att behöva lägga ner ett 10-tal utlandsmyndigheter. Ingen diskussion tycktes behövas om att använda de outnyttjade medlen i regeringskansliets budget som oppositionen hade föreslagit. Det är lätt att föreställa sig finansministerns tillfredsställelse över att så snabbt och villigt få utrikesministerns accept av att UD skulle ta på sig lejonparten av nedskärningen i regeringskansliet.
Jag har varit kritisk till oppositionens förslag att drastiskt dra ner regeringskansliets budget. Det handlar för mig om vikten av god styrning av den offentliga sektorn och om att Sverige, till skillnad från de flesta länder i Europa, har ett litet regeringskansli. Under vår tid i EU har denna skillnad blivit uppenbar för hårt ansträngda svenska regeringstjänstemän. Att därutöver nerdragningen genomdrevs med hjälp av Sverigedemokraterna stärkte ytterligare denna olust.
Icke desto mindre fanns det grund för oppositionen att reagera mot att nivån från de höjda anslagen för Sveriges EU-ordförandeskap inte återställts. Det fanns också skäl protestera mot att regeringen utökat regeringskretsen till 24 medlemmar med ökade kostnader för statssekreterare, politiskt sakkunniga och talespersoner.
Det är sorgligt att en uppgörelse om Sveriges utrikesrepresentation inte utarbetats i riksdagen. Det verkar också som om regeringen velat uppvisa största möjliga skada av riksdagens beslut, och då inte minst för Sveriges internationella profil.
Efter mer än 40 år av diplomatisk tjänst kan jag vittna om ambassadernas och konsulatens arbete. Svensk export och investeringar i båda riktningar främjas. Svenska medborgares intressen tillvaratas. Asyl- och migrationsärenden hanteras. Delegationer tas emot från riksdag, näringsliv, fackliga organisationer, civilsamhället och universitet. Konsultationer äger rum inför möten i FN och EU om miljö- och klimatfrågor, bistånd, regionala konflikter och internationella handelsförhandlingar. Information ges om svenska lösningar på samhällsproblem och rapportering sker om politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden i anställningslandet.
Jag frågar mig vidare om de ansvariga i Sverige inser effekten inom de länder där Sveriges officiella relationer upphör. En ambassad är hjärtat i förbindelserna mellan två länder och katalysatorn för utvidgat samarbete. En nedläggning leder ofta till upprörda reaktioner på alla nivåer i de berörda länderna – från president till den lokala organisation som tappar kontakten med sin motsvarighet i Sverige. I flera fall leder de svenska besluten till nedläggningar av utländska ambassader i Stockholm. Detta innebär en ytterligare strypning av utbytet och försvagning av Sveriges röst i världen.
Jag är väl medveten om – och har varit kritisk till – att tidigare regeringar också har lagt ner ambassader och konsulat med dessa konsekvenser. Självklart måste en prövning regelbundet ske av värdet av en utlandsmyndighet. Dock vill jag hävda att det är mindre svårt att lägga ner ett konsulat än en ambassad, som ju är symbolen för samarbete mellan två nationer. Jag är också medveten om att EU nu bygger upp en egen utlandsorganisation. Men denna kan och bör inte ersätta vår nationella representation.
Framförallt får inte nedläggningarna leda till osäkerhet om stabiliteten i förbindelserna med olika länder. Det är också viktigt att hålla uppe kompetensen och arbetsmoralen för UD-anställda, inte minst genom att ge dem möjlighet att brett tjänstgöra utomlands. En ny diplomatgeneration måste växa fram som skall kunna främja Sveriges intressen och värderingar i framtidens värld.
JAN ELIASSON
fd utrikesminister
