Att avlasta akuterna och förstärka primärvården förbättrar inte specialistvården av kroniskt sjuka barn, skriver artikelförfattarna. Foto: tomas oneborg
De senaste veckorna har väntetiderna på Stockholms läns barnakuter och bristen på slutenvårdsplatser på sjukhusen beskrivits i medierna. Vi menar att barnsjukvårdens problem tyvärr är betydligt allvarligare och mer djupgående än så.
I en OECD-rapport från 2003 med statistik över antal vårdplatser på sjukhus placeras Sverige i den absoluta botten bland europeiska länder med 2,4 vårdplatser per 1 000 invånare. Endast Turkiet ligger lägre med 2,2.
Inför förslag om besparingar i Stockholms barnsjukvård tog barnläkare år 2003 fram uppgifter om sjukhusvårdplatser för barn i olika delar av landet. Stockholm låg då i botten med 3,9 vårdplatser per 10 000 barn, jämfört med ett riksgenomsnitt på 6,4.
Bidragande till barnsjukvårdens kris i Stockholm är de, i sig mycket positiva, stigande födelsetalen. 1998 föddes ca 18 000 barn i Stockholm.
2006 var motsvarande antal ca 26 000. En ökning med 40 procent, vilket snabbt fått dramatiska konsekvenser för barnsjukvårdens kvalitet.
Förlossningsvården och vården av nyfödda barn i Stockholm har fått avsevärda förstärkningar de senaste åren. Vi vet inte om detta räcker, men vad vi vet är att den övriga specialistbarnsjukvården tvärtom drabbats av åtstramningar.
Detta är som att öka platsantalet i skolans årskurs 1 med 40 procent och samtidigt minska resurserna i årskurs 2!
För barnneurologin som vi representerar och känner bäst blir konsekvenserna uttalade. Med dagens medicinska kunskap kan mycket för tidigt födda barn räddas till livet på våra nyföddhetsavdelningar.
En betydande andel av dessa barn är inte friska och har neurologiska följdtillstånd och funktionshinder som behöver tas om hand av barnsjukvården fram till 18-årsdagen. Hälften av de barn som utvecklar ett rörelsehinder av typ cerebral pares (cp) är för tidigt födda. För dessa barn finns i dag möjlighet till ett gott liv, delvis med hjälp av nya resurskrävande behandlingsmetoder.
Även i övrigt har de senaste 10–15 årens medicinska utveckling radikalt förbättrat möjligheterna till behandling av neurologiskt sjuka barn. Detta gäller barn med hjärntumör, traumatisk hjärnskada, svåra infektioner i hjärnan, svårbehandlad epilepsi och muskelsjukdomar.
Under samma period har under omorganisationer och besparingar barnneurologresurserna vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus (tidigare barnklinikerna vid St Görans, Danderyds och Karolinska sjukhusen) minskat.
Detta gör att vi i dag inte kan upprätthålla en acceptabel kvalitet och säkerhet i vården ens för de svårast sjuka!
Ett enigt specialistläkarkollektiv från olika verksamheter vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus har på olika sätt framfört sin djupa oro och att man inte kan ta ansvar för de försämringar som skett.
Att beskriva den aktuella problematiken i barnsjukvården som en följd av infektionstoppar hos barn och sjukvårdspersonal är ren desinformation. Sanningen är att Astrid Lindgrens Barnsjukhus gradvis utsatts för besparingar som gör att sjukhuset inte klarar en vanlig vinter utan exceptionella åtgärder.
För barnakuten som enskild enhet är öppnandet av alternativa akut- och jourmottagningar viktigt. För specialistbarnsjukvården och vårdplatssituationen har detta dock marginell betydelse eftersom den sjukvården måste bedrivas på sjukhus med kvalificerade resurser.
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus och vid Barnens sjukhus Huddinge sköts de svårast sjuka barnen i länet och delvis också barn från andra delar av landet.
För att ånyo exemplifiera med barnneurologin som vi känner bäst ser vi inte en enda patientgrupp vi skulle kunna hänvisa någon annanstans. Den överföringen har redan skett.
Ändå får vi från politiker och sjukhusledning ”beställningar” på x antal vårdtillfällen och läkarbesök som över huvud taget inte motsvarar den patienttillströmning vi har.
Vi ”överproducerar”, sjukhuset får inte betalt för denna överproduktion och vi får kritik för att ekonomin inte går ihop. En dyster komedi!
Vi har följande frågor till ansvariga politiker:
• Har ni en aktuell och realistisk bild av Stockholms barnsjukvård?
• Läkare och andra yrkesgrupper som arbetar direkt i vården har fullständigt fråntagits myndighet och mandat när det gäller att definiera vad som är ”tillräckligt god vård”. Om ni inte litar på vad vi säger, varifrån tänker ni er då att signalerna om att gränsen är nådd och passerad ska komma?
• Om pengar för vården av svårt sjuka barn vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus inte finns, så måste sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och landstingsledningen peka med hela handen och tala om för oss och allmänheten vilka patientgrupper vi skall avvisa och vart vi ska hänvisa dem! För barnneurologin frågar vi vem som ska ge god vård åt barn med exempelvis hjärntumör, svår epilepsi och cerebral pares eftersom vi inte får ”beställningar” som möter dessa behov.
Vi uppmanar den nya politiska landstingsmajoriteten att omedelbart inleda en lyhörd dialog med barnsjukvårdens olika delar om hur en realistisk ”beställning” ska se ut.
Avlasta absolut barnakuterna. Förstärk gärna primärvården. Men detta påverkar inte alls specialistsjukvården av akut eller kroniskt sjuka barn.
Göm er inte bakom hänvisningar till ”sjukhusintern resursfördelning” eller att rationaliseringar ska lösa det problem som är av helt annan art: kartan måste anpassas till verkligheten!
Har vi råd med sjuka barn?
Tommy Stödberg
Per Åmark
för barnneurologerna vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus
