Ännu har inte den väsentliga diskussionen om fundamentet för den socialdemokratiska politiken kommit igång – risken är att den inte heller gör det. Grunden för den långa socialdemokratiska kräftgången där man gått från att stödjas av 45 procent av väljarkåren till att ihop med de rödgröna i detta val få bara 44 procent, hänger för mig samman med de förändringar av den ekonomiska politiken som skett under perioden från 1980-talet till nu.
Idag talar socialdemokratin om jobbpolitik, men fram till 1990 fördes en ekonomisk politik som skapade förutsättningar för full sysselsättning. Socialdemokratin som kom till makten 1932 för att lösa arbetslösheten straffas idag när massarbetslösheten återkom och blev permanent 1990-2006. Det är bara att titta på valstatistiken. Med 1990-talskrisen inleddes också den nedskärningspolitik som sedan dess har pågått inom välfärdsstaten. Den nyliberala propagandan skrek om den offentliga sektorns ineffektivitet. Omläggningen har omgestaltat hela grundförutsättningen för socialdemokratisk politik: accepterandet av massarbetslösheten och nedmonteringen av den offentliga välfärden.
Detta är större, viktigare, mer genomgripande än ändrade produktionsförhållanden, ökad individualism och globalisering som förklaring till valförlusten. Att ett parti inte längre gör det (tryggheten, jobben och välfärden) som den sa sig vara satt att sköta.
Konsekvensen blev den identitetskris som just nu grasserar. Reinfeldts politik ökar takten i avvecklingen av tryggheten, men riktningen är i stort sett den samma som under S-åren.
För att kunna återkomma till slagläge måste socialdemokratin återta dessa grundfrågor, men detta kräver en närmast total uppgörelse med de senaste tre decenniernas förda politik. Valrörelsens ekonomisk-politiska ställningstaganden var gång på gång ett haveri.
När man accepterade 69 av 71 jobbskattemiljarder slogs benen undan för oss att vara ett alternativ till alliansen. Slutsatsen är därför att utgiftstaken och budgetreglerna måste ändras eller avskaffas – för som de är idag är de bara en begränsning för en politik som vill skapa arbete och förbättra välfärden.
Debatten pågår idag under ytan, men offentligt har inte dessa stridsfrågor om den ekonomiska grunden ventilerats sedan mitten av 1990-talet. Inför den partikongress som ska komma, behövs en politisk diskussion och strid om de bärande fundamenten i den socialdemokratiska politiken. Inte främst för att byta ut ett bedagat manskap eller ännu värre – slå fast att först in sist ut gäller även i partiet, utan för att socialdemokratin behöver byta ekonomisk politik.
Thomas Östros har hittills låtit som ett eko av Borg. Accepterat jobbskatteavdragen, de stelbenta budgetreglerna, inte lyckats sätta åt alliansen för massarbetslösheten och ställde upp en valbudget utan ett enda attraktivt vallöfte som kunde matcha alliansens snart 110 miljarder i sänkta skatter per år. Viftandet om pensionärsskatten missade alla sina poänger när man styrde in debatten på alliansens planhalva och gjorde sänkta skatter till en rättvisefråga istället för att exempelvis öka kvalitén i äldreomsorgen eller höja de lägsta pensionerna. Hur man gör politik är också politik. Just där har misslyckandet varit monumentalt.
Jag vill se en politisk partikongress där striden för en gångs skull står om den ekonomiska politikens inriktning. Klarar Thomas Östros av att föra den ekonomiska politik socialdemokratin behöver föra för att återfinna sin själ och kontakt med framtiden?
DANIEL SUHONEN
redaktör SSU:s tidskrift Tvärdrag, medförfattare till Bokslut Reinfeldt
