”The passion of the Christ”, Mel Gibsons 30-miljondollarfilm om Jesu sista timmar, kommer knappast att omvända någon till en tro på en god och kärleksfull Gud. I stället tvingar den betraktaren att ta del av fruktansvärt våldsamma scener där en människa plågas långt bortom vad som är nödvändigt att gestalta för att betraktaren ska förstå och i sin kropp erfara att det var en utdragen och mycket kvalfull avrättning som Jesus utsattes för.

Filmen är ett enda långt blodbad med insprängda glimtar av vem Jesus var som människa, vad han talade om och vad han gjorde i mötet med människor. Några sekunder om Bergspredikan, om äktenskapsbryterskan som undgår att stenas till döds, om intåget i Jerusalem, om den sista kvällens måltid tillsammans med lärjungarna och om Judas Iskariots öde.
Det är allt.

Resten är ett utdraget mord och när det kulminerar med korsfästelsen så är det regissörens hand som håller i en av de spikar som drivs in i Jesu kropp.
- Jag ville att scenen skulle bli extrem och att den ska pressa publiken till det yttersta så att de inser det enorma i uppoffringen, säger Mel Gibson i en tv-intervju.
Orden avslöjar varför Jesus som människa bland människor inte har någon egentlig betydelse i filmen. Jesus avrättas inte som en följd av vad han sagt eller gjort utan han offras på blodigast tänkbara sätt därför att Gud vill ha det så. Det är en klassisk försoningsteologi som gestaltas.

Jesu död var en nödvändighet för att Gud skulle kunna tänka sig att efterskänka människans väldiga skuldbörda. Endast genom att låta sig lemlästas till det allra yttersta förmår Jesus återupprätta Guds ära och därmed beveka Gud så att Gud inte i sin vrede förgör hela mänskligheten utan nöjer sig med detta ställföreträdande hedersmord.
Det är den försoningslära som ärkebiskopen Anselm av Canterbury formulerade på 1000-talet, och den beskrivs mycket träffande i P C Jersilds roman ”Barnens Ö” när mormor berättar för Reine, snart 11 år, om Gud:

”Guds sorg över människans ondska var så djup, att det var tveksamt om han
någonsin skulle förlåta oss. Det var där Jesus kom in, han kom in som ett slags försvarsadvokat för människan. Genom att ta på sig våra synder försökte Jesus blidka Gud. Men vi måste hjälpa till själva också, vi måste bekänna våra synder och göra bättring.
Reine tyckte nog, om han fick säga sitt, att Gud var en tvärvigg.”
Fler än Reine har haft bekymmer med Anselms juridiska lösning på frågan om varför Jesus måste dö. Redan Pierre Abaelard (död 1142) polemiserade mot Anselm och lade grunden för ett tänkesätt som kom att prägla bl a Svenska Misssionsförbundet.

Dess grundare P P Waldenström deltog med liv och lust i något som väl egentligen inte borde förekomma vare sig mellan människor som vill kalla sig kristna eller andra, nämligen ”den stora försoningsstriden”.
Kortfattat handlade den våldsamma debatten om huruvida den allra djupaste innebörden i passionsdramat var att återupprätta Guds ära eller att uppväcka ett kärlekens gensvar hos den människa som berörts av Guds sätt att visa sin kärlek till
skapelsen genom att kunna möta allt utan att någonsin ta till våld.
Gud förblir den som går in i en kamp mot allt det som trasar sönder tillvaron med kärleken som enda grepp.

Genom sitt sätt att möta människor, sin förkunnelse och framförallt genom sitt sätt att möta sitt eget öde visar Kristus att Gud är självutgivande och gränslös kärlek.
Den svenske biskopen Gustaf Aulén förde in ytterligare en dimension i samtalet genom att understryka uppståndelsens betydelse. Det är inte Kristi lidande och hans död i sig som åstadkommer försoningen utan det är hans uppståndelse som visar att den gudomliga kärleken aldrig någonsin kan dödas.
Trots allt motstånd den möter förmår Gud förbli den som kan se och uthärda allt utan att någonsin hata. Gud förblir i varje ögonblick en älskande och Guds enda grepp är värmen, en delaktighet i allt som inte är förklaring utan närvaro.

Att försöka fånga passionsdramat i ord förblir en omöjlighet. Vi märker att språket bryter samman och famlar efter möjliga sätt att närma sig
trons innersta.
Det måste därmed få finnas många sätt att närma sig frågan om Gud offrade sig som ett offer åt Gud för att tillfredsställa Gud eller om Gud förblir en fullständigt vettlös kärlek.

Mel Gibson får givetvis göra vilken film han vill, men hans envisa fasthållande vid själva mördandets dramatik utifrån tanken på att Gud både kräver och utför handlingen tränger undan andra möjliga sätt att närma sig Gud.
Alternativa sätt att försöka förstå det bibliska skeendets innebörder får inte plats i Gibsons film bland annat därför att den är så schablonartad i sin människoteckning.
Judiska skriftlärda är maktgalna och känslolösa pöbeluppviglare, romerska soldater älskar att plåga ihjäl folk, kung Herodes är en praktfjolla och Djävulen själv är en blek androgyn som smyger runt och triumferar.

Filmen befäster därmed en av våra mest omhuldade fördomar, nämligen att det är lätt att skilja mellan riktiga skurkar och hederligt folk.
Filmen inbjuder oss att lägga skulden för det som sker långt utanför oss
själva. Den kan därför uppfattas som antisemitisk, men då främst därför att den aldrig nyanserar schablonbilden av att Jesu mördare var mycket större och ondskefullare skurkar än vad någon av oss skulle kunna bli.
I det avseendet blir filmen en påfrestande och farlig kliché som blöder och blöder utan att beröra, men som upprätthåller åtskilliga fördomar av ett slag som det bara är tröttsamt att behöva möta.

Till sådana fördomar hör det förakt för judar som lätt smyger sig in i gestaltningen av detta drama. Inför sådana reaktioner blir det viktigt att understryka att tolkningen av passionsberättelsen aldrig får underblåsa antisemitism och främlingsfientlighet.
Många kommer att se Gibsons film och många kommer att fundera kring vem Gud egentligen kan tänkas vara. Därför behövs en öppenhet och en lyhördhet hos var och en som vill närma sig frågorna kring hurudan den kärlek är som bär världen.
Var de judiska och romerska ledarna och deras hantlangare sig själva ovetande Guds tjänare? Var det Gud själv som
behövde ett hedersmord, eller var det Gud själv som till sist övervann döden enbart genom sin vettlösa kärlek?

Några enkla svar finns inte. Låt oss besinna det, tala om det och inte bara upprepa historiska klichéer utan att tänka igenom vad vi därmed ger uttryck för.

Bo Larsson
direktor, docent och avdelningschef för forskning och kultur Svenska kyrkans hus, Uppsala