På ganska kort tid har Sverige förvandlats från ett av Europas mest homogena till ett av kontinentens mest mångkulturella länder.
En för Sverige karakteristisk kombination av egenintresse, närmast av arbetsmarknadspolitisk natur, och uppslutning bakom mänskliga rättigheter och humanistiska ideal har skapat samförstånd om invandrarpolitiken. Men så kommer ett parti och dömer ut hela politiken! Inom etablissemanget uppstår panikreaktioner. Man ropar på speciella åtgärder för att bekämpa Sverigedemokraterna.
En första idé är tigandets strategi. Om vi ignorerar dem kommer de att tyna bort som en blomma som inte får ljus, säger taktikerna. Resonemanget har föga stöd i data, som man bland annat kan läsa i Cas Muddes uppmärksammade Populist Radical Right Parties in Europe (Cambridge University Press 2007).
Väljarnas reaktion på tigandets strategi verkar tvärtom vara att de tycker att partiet blir ojust behandlat och därigenom drar det till sig sympatiröster från systemkritiska medborgare.
En andra metod är att efter valet bilda en stor koalition som utesluter Sverigedemokraterna från regeringsmakten. Om man inte kan förhindra att Sverigedemokraterna blir invalda i riksdagen, kan man i alla fall se till att de inte får en sådan ställning att de kan påverka regeringspolitiken. Ånyo talar erfarenheterna emot sådana manövrer. Det uteslutna partiet – som kommunisterna under andra världskriget – blir på detta sätt det enda legitima oppositionspartiet och det här förslaget är lika kontraproduktivt som det förra genom att snarare öka än minska det kritiserade partiets väljarstöd.
Bakom förslaget om den stora koalitionen anar man dessutom orena motiv: förslagsställarna vill splittra fiendeblocket genom att locka mittenpartierna vänsterut respektive Miljöpartiet högerut. Det ger aldrig något gott intryck att fiska i grumligt vatten samtidigt som man säger sig vilja försvara demokratin.
Slutligen finns det de som säger att man ska ta debatten med Sverigedemokraterna just om invandrarpolitiken för att på så sätt avslöja deras främlingsfientlighet. Men att få fram sin favoritfråga i rampljuset är isjälva verket ett drömläge för ett parti.
Även om den främlingsfientliga opinionen, alltjämt, är liten iSverige att döma av Eurobarometerns opinionsundersökningar är den betydligt större än de procentsiffror Sverigedemokraterna hittills kunnat uppnå. Det finns med andra ord en potentiell väljargrupp, som Sverigedemokraterna skulle kunna mobilisera bara frågan ordentligt kommer upp på dagordningen.
Därför håller jag med Björn Johnsson som på DN debatt varnade de etablerade partierna för att spela på Sverigedemokraternas hemmaplan.
Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet. Jag medger att det finns en gnutta önsketänkande, när jag formulerar mig så. Men vårt styrelseskick bygger på framstegstro. Övertygelsen om det goda argumentets seger är demokratins livsnerv.
Ett enfrågepartis framtid i vårt land är antingen undergång eller anpassning till den svenska konsensuskulturen (såsom blev fallet med Kristdemokraterna och Miljöpartiet) till priset av att ursprungliga särlinjer offras (abortfrågan, EU-medlemskapet etc.)
Om Sverigedemokraterna överlever, skulle de enligt detta synsätt bli ett allmänt ytterkantsparti till höger, när nu de Nya Moderaterna lämnar sådant utrymme. Man kan ha olika åsikter om det önskvärda i en sådan utveckling. Men i längden tror jag inget parti kan behålla extrema åsikter, om det vill göra sig gällande i svensk politik.
Ytterst har debatten om Sverigedemokraterna handlat om dess eventuella roll som vågmästare iriksdagen efter valet 2010. I den frågan tycker jag det finns anledning att erinra om den gamle centerledarens förmaning att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten.
De opinionssiffror massmedierna nu kannstöper kring utgör svar på frågan hur intervjupersonerna skulle rösta ”om det var val idag”. Det är bara det att det inte är val idag. Ett val föregås av en valrörelse, vars hela syfte är att ändra på opinionssiffrorna. En opinionsforskare har påpekat att fixeringen vid enstaka procentenheter och ointresset för felmarginalen gör mätresultaten lika ointressanta som att mitt ivintern fråga någon vad han skulle ta på sig för kläder ”om det var sommar idag”.
Men om vi ändå utgår från de senaste opinionsundersökningarna, skulle Sverigedemokraterna inte bli vågmästare.
Vi skulle få en majoritetsregering och Sverigedemokraterna hänvisas till den maktlösa vrå, där vi helst vill ställa dem.
LEIF LEWIN
professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet
