Det internationella system som sedan­ 1945 har gett världen ett tidigare okänt mått av välstånd bygger på regler som tillämpas utan undantag. Systemet förutsätts skydda grundläggande, legitima intressen hos varje land, oavsett om det är rikt eller fattigt, starkt eller svagt.

Bland dess bindande principer finns staters likaberättigade suveränitet, respekten för territoriell inte­gritet och internationellt erkända­ gränsers okränkbarhet.

Ändå förklarade den serbiska provinsen Kosovo, som administrerats av FN sedan 1999, ensidigt sin självständighet från mitt land den 17 februa­ri.

Denna olagliga åtgärd har tyvärr erkänts av Bush-regeringen och en del europeiska länder, bland dem Sverige, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Andra i Europa – bland dem Grekland, Rumänien och Spanien – har avstått från ett erkännande på samma sätt som de flesta andra ledan­de aktörer i regionen och världen, bland dem Brasilien, Kina, Egypten, Indien, Israel, Ryssland och Sydafrika.

Som läget är nu kommer antalet länder som erkänner ett själv­ständigt Kosovo att plana ut kring 40, vilket gör att Kosovo förblir icke erkänt av en stor majoritet av FN:s nära 200 nationer. Bland dem finns förstås republiken Serbien.

Argumenten för att inte erkänna Kosovo bygger inte bara på säkerhetsrådets resolution från 1999, som bekräftar Serbiens suveränitet i Kosovo utan också på uppfattningen att det internationella systemet blivit instabilare, osäkrare och mindre förutsägbart till följd av detta fientliga agerande från Kosovo­albanernas sida.

Det beror på följande: Att erkänna Kosovos ensidiga självständighetsförklaring legitimerar doktrinen att lösningar på etniska konflikter kan tvingas fram. Detta legitimerar ensidiga­ utbrytningar av regionala eller andra icke-statliga aktörer.

Det förvandlar rätten till själv­bestämmande till ett öppet erkännande av en rätt till självständighet. Det legitimerar tvångsdelning av internationellt erkända, självständiga stater.

Det kränker utfästelsen att konflikter i Europa ska lösas i fredligt samförstånd. Det förser varenda etnisk eller religiös grupp, som på något sätt är oenig med sitt lands huvudstad, med en instruktionsbok för hur den ska nå sitt mål. Det återupplivar till och med det kalla krigets vanärade doktrin om begränsad suveränitet.

En historisk orättvisa tvingas på ett europeiskt land som, sedan vi i demo­kratisk ordning avsatte Slobodan Milosevic i oktober 2000, har övervunnit fler hinder än de flesta andra nationer gjort under betydligt längre tid.

Att erkänna Kosovo betyder i praktiken att man säger att den serbiska­ demokratin måste straffas därför att en tyrann – som begick fruktansvärda illdåd mot Kosovo­albanerna under 1990-talet – inte straffades. Kanske mår en del ­bättre av en sådan malplacerad hämnd, men det internationella systemet kommer att må betydligt sämre.

Att genomföra en felaktig moralkampanj för att råda bot på ett förmodat historiskt misstag bidrar varken till internationell säkerhet eller till regionens förutsättningar för medlemskap i EU. Det är dags att ta ett steg tillbaka och studera de skador som vållats.

Om vi kan hitta ett kreativt sätt att dra oss tillbaka från den avgrund som Kosovos ensidiga självständighetsförklaring är så kan vi inte bara rädda det internationella systemets trovärdighet utan till och med stärka­ det genom ett förnyat uttalat stöd för dess grundprinciper.

En del kommer att säga att det är för sent att pressa tillbaka anden i flaskan. Det tror inte jag eftersom det aldrig är för sent att forma en blomstrande framtid, som alla berörda­ kan få vara med om. Helt säkert är att förtroenden måste återskapas och värderingar bekräftas­ på nytt.

Den rätta vägen framåt är att de två parterna träffas och träffar en överens­kommelse: en förhandlad kompromisslösning om Kosovos framtid, som innefattar Kosovo­albanernas legitima rätt till ett vidsträckt självbestämmande, sam­tidigt som den bevarar ett demokratiskt Serbien som är odelat och fritt, integrerat i Europa och engagerat i en värld som kommit på rätt spår till följd av ett klokt och varsamt statsmannaskap.

Det internationella systemets legitimitet står på spel.

Vuc Jeremic, Serbiens utrikesminister

Översättning: Lars Ryding