Professor Tiina Rosenberg personifierar den förföljda feminismen.
Nu har vi ett unikt tillfälle att studera mediernas roll i opinionsbildningen. Vi kan helt enkelt jämföra hur medierna behandlat Feministiskt initiativ och Junilistan, två organisationer som nyligen beslutat sig för att ställa upp med var sin lista i riksdagsvalet.
Efter den negativa publiciteten för Fi har stödet i opinionsundersökningar minskat drastiskt. Stödet för Junilistan har däremot ökat efter en saklig och respektfull bevakning. Den kritiska granskningen av Junilistan har varit mycket begränsad, med ett fåtal undantag (bl a SVT:s Aktuellt 19/10, DN 31/10).
Det finns gott om antifeminism och homofobi i mediernas rapportering om Feministiskt initiativ. Ingen fördom verkar längre vara för ful eller grov för att komma i tryck.
På ledarplats i Göteborgs-Posten kallas Fi för ”en extremistisk, glädjelös, verklighetsfrånvänd sekt på vänsterkanten” (18/9). Nya Ludvika Tidning liknar dem vid Pol Pot och Josef Stalin och önskar dem ”en styv röd stor kam” och ”en tupp som minskar mobbningen bland
hönorna i ett hönshus” (20/9).
I SvD liknas Fis förhållningssätt till män vid att de ska ”underkasta sig proletariatets diktatur” (12/9). Tidningen Kristdemokraten utpekar Fi som ett normlöst och sektbetonat extremparti (14/9).
Jan Huss ritar i Aftonbladet (19/9) en radikalfeminist-klippdocka med tre huvuden att välja till: Tiina Rosenbergs, Sofia Karlssons och Gudrun Schymans. Texten lyder: ”Livet som radikalfeminist är så mycket mer än dödshot och illojala kompisar. Här får du chansen att prova på och själv uppleva feminismens riktiga baksida.”
Tillbehören till klippdockan är hängbröst, håriga och illaluktande armhålor och en järv i byxan. Värst är tillbehöret ”idémössa”: Ku Klux Klans karaktäristiska vita huva.
Junilistan skiljer sig från Fi och alla övriga partier i Sverige genom att de formellt sett inte är en demokratisk rörelse. De saknar medlemmar och har därför inte några kongresser.
En självutnämnd styrelse på sex personer har formulerat den politiska plattformen inför riksdagsvalet, utan
omständliga demokratiska processer. Snabbt och effektivt.
Att all makt är koncentrerad till denna styrelse kan förklara varför inga motsättningar märks inom partiet.
En toppstyrd och kraftigt mansdominerad organisation utan medlemmar, bestående av en handfull förmögna bankdirektörer och finansmän, kan alltså besluta sig för att ställa upp i riksdagsvalet i stort sett utan att granskas i medierna.
En nybildad öppen organisation som på några månader samlat över 2 000 medlemmar, de flesta kvinnor utan tidigare politisk erfarenhet, möter däremot en grovt osaklig och kränkande så kallad granskning när de fattar samma beslut.
I medierna vänds bilden upp och ned. Junilistan, som formellt sett inte utgör någon demokratisk rörelse, ifrågasätts inte på den punkten. En folkrörelse som Fi, som agerar helt enligt traditionella demokratiska spelregler i organisationsform och arbetssätt, framställs däremot som icke-demokratisk.
Påfallande lite av rapporteringen om Fi har handlat om politiska frågor. Mycket har i
stället varit osakligt och fokuserat på interna meningsskiljaktigheter och den förmodade extremismen.
Förslaget om en ny samlevnadsbalk, med syftet att alla människor med gemensam ekonomi ska ha rätt till en ekonomiskt och juridiskt trygg situation oavsett om de är gifta eller inte, har t ex förvanskats till att avskaffa äktenskapet.
När advokatsamfundet föreslog samma sak såg vi inga sådana reaktioner (DN Debatt 18/6). Och när Junilistan klargjorde i sin plattform att deras kandidater kan vara mot fri abort, fick de en viss negativ publicitet men den var kortvarig.
Starka profiler inom Fi, med olika ideologisk hemvist, har kritiserat varandra offentligt. Medierna har inte tolkat denna oenighet som uttryck för en demokratisk process utan tvärtom framställt det som något pinsamt och odemokratiskt.
Vi känner igen tongångarna, liknande kritik riktades mot kvinnorörelsens kamp för rösträtt vid förra sekelskiftet: kvinnorna kan inte hålla sams, de är så fula och pinsamma och irrationella, politiken blir
till åtlöje.
Det är självklart att det pågår en maktkamp inom ett parti om inriktningen, särskilt när det utgör en nybildad ideologisk hybrid. Det kan ses som ett friskhetstecken att konflikter uppstår och att de får synas, vilket inte betyder att alla utspel har varit särskilt smarta eller konstruktiva.
Nu när folkrörelsepartierna är på väg att tyna bort, med sjunkande medlemstal och allt större svårigheter att rekrytera förtroendevalda, behövs en kritisk diskussion om mediernas makt över opinionsbildningen.
Är det möjligt att journalister och politiska kommentatorer inte känner igen en folkrörelse när de ser en? Eller vill de inte ha folkrörelser i politiken, utan föredrar expertpartier som fungerar som väloljade företag?
Är det folkvilja eller expertis som ska styra?
Fotnot: I kväll intervjuas journalisten Evin Rubar vid Publicistklubbens möte i Stockholm.
