Allt fler vill övervaka sina barn med hjälp av gps-teknik och företag som Telenor och Tre har numera övervakningsmöjligheter i sina familjeabonnemang. Företaget Lociloci har annonserat i dagspressen om sina produkter och uppmanar föräldrar att använda dem för att hålla koll på sina barn.

Att vara förälder är att försöka ge sina barn både trygghet och frihet. Det potentiella dilemmat mellan dessa värden blir tydligt i utvecklingen av gps-spårning av barn.

I marknadsföringen påstås att gps-spårning skapar säkerhet och trygghet, förhindrar barn från att försvinna i naturen eller bli kidnappade samt mildrar föräldrarnas ständiga oro för sina barn. Och att spåra barn med hjälp av gps-teknik kommer antagligen att bli allt vanligare. I september rapporterades exempelvis i medier att företaget Purple Scout gett Kronprinsens förskola AB i Malmö i uppdrag att testa deras nya gps-produkt.

Tekniken ger oss en mängd nya möjligheter att skydda barn, vilket ju vid första anblicken är något positivt. Samtidigt är det enormt viktigt att vi i samhällsdebatten stannar upp innan vi godtar en ny teknisk möjlighet och diskuterar gränserna för det nya.

Vi bör i det här fallet diskutera hur långt vi är beredda att gå när det gäller främjandet av barns säkerhet.

När vi okritiskt tar till teknik som möjliggör spårning av barn tar vi för givet att barn inte har rätt till integritet eller en privat sfär. Även om barns rätt kanske skiljer sig från vuxnas, och skyddet av barn ibland måste gå före denna rätt, är det högst tveksamt att anta att de inte alls har en rätt till en privat sfär.

Det slås också fast i Barnkonventionens artikel 16 att varje barns rätt till privatliv ska respekteras. Denna rätt till integritet kan både anses vara värdefullt i sig samt ha ett instrumentellt värde.

Det instrumentella värdet i att barn har rätt till en privat sfär ligger i att barn ju en dag ska fungera som självständiga människor. Hur kan barn som ständigt blir övervakade och kontrollerade utvecklas till självständiga individer som är kapabla att hantera livet på ett ansvarsfullt sätt? Om barnen inte lär sig hantera livet på egen hand har de knappast blivit säkrare eller tryggare i det längre perspektivet.

De barn som idag är i förskoleåldern blir vana vid att ständigt kontrolleras och övervakas och att aldrig kunna göra eller säga något som inte registreras. Hur påverkar det framtidens samhälle, som ju kommer att utgöras av de vuxna versionerna av dessa barn? Böcker som Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984 känns plötsligt mer realistiska än någonsin.

Våra dagliga liv blir alltmer genomsyrade av teknik och vi lär oss att lita på tekniken så som vi tidigare endast litat på människor. Vad gör det med oss och våra beteenden? Även om förskolepersonalen, som hargps-sändare på barnen, inte direkt ändrar sitt beteende – vad gör det långsiktigt med förskolorna och personalens förmåga att ha koll på alla barn?

Om föräldrarna kontrollerar var barnen befinner sig via mobiler, gps-skor eller andra gps-verktyg – hur påverkas deras relation till barnen? Och om vi ger tekniken förtroendet att skydda våra barn, tar tekniken också över ansvaret?

Om någon kidnappar ett barn är det naturligtvis lätt att göra sig av med barnets mobil eller annan spårning och barn som verkligen vill hålla sig undan kommer att hitta sätt att göra det på.

Frågan är hurvida oron mildras eller göds av övervakning. Verklig trygghet kräver ömsesidigt förtroende mellan barn och föräldrar, något som enligt Rädda Barnens psykolog Åsa Landberg endast kan uppnås genom att barn lär sig ta ansvar och självmant meddelar föräldrarna var de är.

I vissa familjer, bland annat ”hederskulturer”, men även andra familjer, råder starka värderingar om vad barn får göra och inte. I dessa miljöer kan gps-spårning användas för att övervaka barnen på ett högst destruktivt sätt och samla ”bevis” för att bestraffa barnen. Åsa Landberg berättar i en mejlkonversation med mig att Rädda Barnen får samtal från barn som berättar hur de känner sig kränkta, fråntagna all frihet och ansvar för sitt eget liv. De upplever gps-spårningen som en elektronisk fotboja.

Även om gps-spårning av barn säkert kan vara bra i vissa sammanhang bör det föras en debatt kring när det är etiskt försvarbart att använda. Bara för att man tekniskt kan göra något betyder inte det att det är etiskt försvarbart eller bra att vi gör det.

JESSICA NIHLÉN FAHLQUIST

fil.dr. i filosofi, KTH och Delft University of Technology