Inger Enkvist använder begreppet antiauktoritär (SvD Brännpunkt 8/11). Vi som genomlidit de gamla skolformerna på 1940- och 50-talet ville nog inget hellre än att våra barn skulle slippa de auktoritära uppfostringsideal som där frodades.

Föräldrarnas roll har helt kommit i skymundan i Enkvists resonemang. Föräldrar har fortfarande det primära ansvaret för barnet och dess fostran.

Svensk ungdom av idag är öppen och frigjord, kreativ och nyfiken. Hur skulle svenskt näringsliv och representanter för musik och idrott annars ha stått sig i den globala konkurrensen?

Erlander och Palme införde begrepp som jämlikhet och tolerans i skolans värld. De gjorde den gam-la realskolan till en skola för alla.

De största misstagen socialdemokraterna gjort hänför sig till 1990-talet. Mest förödande för barn och ungdom var den ekonomiska åtstramningen i den kommunala verksamheten. Den medförde försämring av kvaliteten.

Allt som vi borde ha råd att ge våra barn och ungdomar blev en belastning i budgeten. Många skolor har också en undermålig ledning och många lärare har inte förmågan att kommunicera med sina elever. Om det beror på fallenhet, utbildning eller lön kan man ju dis-kutera. Under alla förhållanden behövs krafttag för att ge skolan rätt kompetens.

Vi kan också se tillbaka på samhällsutvecklingen från 1960-talet. Urbanisering, betongförorter, segregering, utanförskap, arbetslöshet är samhällsproblem som i hög grad påverkat klimatet för barn och ungdomar. Begär inte att skolan ska rätta till alla misstag och lösa alla problem. Fritidsgårdar läggs ner istället för att bli fler. Ungdomar och vuxna lever i olika världar.

De talar inte samma språk. De förstår inte varandra. Klyftor växer. Dörrar stängs.

Barn och ungdomar behöver sta­bila auktoriteter till vardags, inte auktoritära uppfostringsideal.

Idag visar svarta rubriker att våld och kriminalitet, droger och subkulturer, bristande empati och självkontroll inte känner av några klassgränser.

Barns och ungdomars villkor är skäl nog för initiativ och lösningar över blockgränserna, som idag ter sig mer maktpolitiska än realpolitiska.