Regioner är olika och har olika förutsättningar. Norrbotten har just nu en fantastisk tillväxt.

Vem hade kunnat tro att kyla, gleshet och mörker skulle vändas till en av regionens största tillgångar: att ishotell och rymdturism skulle blomstra samtidigt som gruvan står inför miljardinvesteringar.

Vem anade för 20 år sedan att Mälardalen och samarbetet runt Östersjön skulle leda till att området idag är en av Europas mest dynamiska regioner?

Och hur många trodde att pendlarna i Öresundsregionen skulle vara de som satte fart på tillväxten både i Skåne och Köpenhamn?

Sveriges regionala olikheter håller på att utvecklas till en tillgång.

Centerpartiet har alltid värnat om det lokala/kommunala, det som finns nära medborgarna. Men ibland måste man samarbeta med andra för att nå större framgång. Det är ingen motsättning, snarare en förutsättning.

Att bilda större regioner handlar inte om att centralisera utan att decentralisera makt från staten till självstyrande regionala organ. Kunskap om vad som är bäst för regionen sitter ju hos regionen själv.

Med mer egna medel att röra sig med, medinflytande och en tydlig folklig förankring har regioner alla möjligheter att växa inom de om- råden som de finner bäst.

Det är så vi vill bygga makten i det här landet – underifrån. Ju fler regioner som kan bidra till den totala tillväxten, desto bättre för Sverige.

För att alla delar av Sverige ska få fart på tillväxten måste den statliga makten bli effektivare. Det ska åstadkommas med regionalt och lokalt inflytande och direktvalda politiska organ med egen beskattningsrätt.

Verken och myndigheternas uppgifter behöver renodlas och samordningen mellan olika sektorer bli betydligt bättre.

Det behöver inte se likadant ut i hela landet. I ett Sverige med möjligheter till olika samverkans- former med varierande grad av självstyre på regional nivå blir en uppstramning av de statliga organisationerna än viktigare.

Varken staten, kommuner eller landsting/regioner har råd med denna ineffektivitet, spretighet och, i vissa fall, regionala röra som den offentliga organisationen idag utgör och som i slutändan drabbar enskilda medborgare.

Genom en konstitutionell reform i Ansvarskommitténs anda kan statliga myndigheters uppifrån- tänkande bromsas, till förmån för det lokala perspektivet.

Centerpartiet har alltsedan tidigt 2000-tal fört en spännande, spänstig och konstruktiv idédebatt om federalism. För oss har det varit naturligt och självklart att stå bakom de regionbildningar som drivits fram i Västra Götaland, Skåne och Kalmar.

Även om Ansvarskommittén inte gick så långt som vi i önskat i en konsekvent federalistisk riktning ser vi kommitténs förslag som en tydlig tyngdpunktsförskjutning i rätt rörelse.

Det är viktigt att fler får möjlig- heter att kraftsamla i nya regionbildningar. Risken är annars att de regionala orättvisorna ökar.

Om den öppning för regionförändringar som nu diskuteras ska få full effekt krävs att staten gör sin läxa.

För oss är det viktigt att, som regeringen nu gör, tillåta de regionala och lokala politiska organisationerna vara de drivande krafterna i regionfrågan.

De flesta är medvetna om att tillvägagångssättet i Västra Götaland – att genom dialog och arbete i och mellan partierna driva fram en ny region – var ett framgångskoncept. Låt oss fortsätta på detta sätt.

Det är hög tid att låta folkvalda regioner ta sig an utvecklings- ansvaret. Därför är det olyckligt när debatten om Ansvarskommitténs betänkande så starkt kommit att kretsa kring frågan om den regionala geografin och hur kartan ska ritas.

Det viktiga är inte exakt hur många regionkommuner som slutligen uppstår. Istället handlar det om att vi nu för första gången har att ta ställning till hur vi kan få till stånd en långsiktigt hållbar samhällsutveckling som främjar konkurrenskraftiga regioner.

Ju förr regionkommunindelningen sker, desto snabbare kan de statliga sektorsmyndigheterna anpassas till denna.

Idag riskerar dessa sektorsmyndigheter att utnyttja den utdragna processen till att organisera sig efter egna förutsättningar och prioriteringar, med centralisering och försämrad lokal och regional närvaro och förankring som följd.

Vi avvisar bestämt de förslag som framförts om ytterligare stora utredningar av sjukvårdens fram- tida organisering, då alla relevanta fakta redan finns på bordet.

Principen om lika villkor för vården står fast även om både huvudmannaskapet och utförandet kan se olika ut i olika regioner och inom samma region. Utgångspunkten är att vi behöver bättre samordning i vården och större valfrihet för patienten.

I framtidens hälso- och sjukvård kan regionen och/eller kommunen ha ansvar för olika delar av vården beroende på hur regionen väljer sin organisation.

Hela regionaliseringen av Sverige handlar till syvende och sist om hur medborgarna i hela landet ska få inflytande och ansvar för sina egna resurser och sin egen framtid.

Maud Olofsson
näringsminister och partiledare (c)

Carola Gunnarsson
kommunstyrelsens ordförande (c) Sala
1:e vice ordförande för Sveriges kommuner och landsting

Björn Mårtensson
kommunstyrelsens ordförande (c) Ovanåker
ledamot i styrelsen för Sveriges kommuner och landsting