Kärnkraftföretagen måste visa att de har en levande intern debatt om säkerhetsfrågorna.

Per Åhlström

Svenska medier uppmärksammar just nu att det är 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Samtidigt är den svenska kärnkraftsindustrins tystnad efter det pågående kärnkraftshaveriet i Japan öronbedövande. Den riskerar att tiga ihjäl sig själv.

Vad gör den svenska kraftverksindustrin för att försöka ta reda på vad som händer bakom de japanska dimridåerna? Vilka slutsatser drar man för egen del?

Några saker tycks vara uppenbara: Elförsörjningen måste ses över än en gång. Alla reservaggregat kan inte stå på samma ställe. Det måste finnas fler reservsystem som är oberoende av elnätet. Nödsystemen måste förberedas för att kopplas till mobila pumpar som kan tas till platsen efter ett haveri. Är det något som kärnkraftföretagen funderar på?

Har man skickat folk till Japan för att på plats följa händelseförloppet? Eller sitter man och trycker här hemma i hopp om att allt ska blåsa över?

Varför berättar man inte att i Sverige har man sprängbleck som öppnas om gastrycket i reaktorinneslutningen blir för högt och gaserna leds ut genom filter, så att mycket litet av de radioaktiva ämnena når ut i omgivningen.

Det kunde ju vara lämpligt att förklara för den svenska allmänheten att utöver att det är osannolikt med jordbävningar och tsunamis i Sverige, så är det också osannolikt med vätgasexplosioner av den typ som sprängt sönder två reaktorbyggnader i Fukushima och därmed skapat stora problem med radioaktiva utsläpp.

Det är inte bara bonusar och pensionsavtal som behöver lyftas fram i ljuset. Alla tänkbara säkerhetsbrister i kärnkraftverken och deras driftorganisation måste också lyftas fram. Kärnkraftföretagen måste visa att de har en levande intern debatt om säkerhetsfrågorna; att de inte säger som japanerna att åtgärderna är rimliga och tillräckliga, utan ständigt anstränger sig för att öka säkerheten.

Efter att riksdagen beslutade avveckla kärnkraften vände svenska politiker ryggen åt kärnkraftindustrin. Forskningsförbudet stoppade nödvändig kompetens- och kunskapsutveckling. Att även avstängda kärnkraftverk kräver hög kompetens för säker avveckling var det ingen som tänkte på. De svenska kärnkraftföretagen, som tidigare varit ledande i det internationella säkerhetsarbetet, slutade åka på internationella möten om kärnkraftsäkerhet.

Linje 2 i folkomröstningen, som fick flest röster, slog fast att kärnkraftverken skulle drivas av staten för att inte vinstintressen skulle riskera säkerheten. Det dröjde bara några år innan alla kärnkraftverk hade privata ägarintressen. Dessutom gjordes Vattenfall om från statligt verk till vinstmaximerande bolag. Ekonomerna som staten satte att styra Vattenfall ansåg att reservdelslager var onödig kapitalbindning. Strategiska reservdelar såldes, med onödigt långa driftstopp och onödiga säkerhetsrisker som följd.

Så kan vi inte ha det. Både politiker och företag måste ta ansvar på ett helt annat sätt än hittills och inte bara jaga bonusar och röster.

Det är svårt att se att Sverige ska klara en trygg och ekonomisk elförsörjning utan storskalig elproduktion. Man måste nog vara en väldig optimist för att tro att Sverige ska klara elförsörjningen på vintern med vindkraftverk som stängs av när det är riktigt kallt och solpaneler som bara fungerar på dagen och när solen skiner.

Fukushimahaveriet visar att den reservutgång som många politiker säkert hoppats på – att än en gång förlänga drifttiden för de gamla kärnkraftverken – nu är definitivt stängd. Kärnkraftverk av dagens generation kan inte långsiktigt fylla de säkerhetskrav som samhället ställer på dem. De måste antingen ersättas med moderna och säkrare kärnkraftverk eller med fossileldade kraftverk.

Ska Sverige ha en trygg energiförsörjning och hantera kärnkraften på ett säkert sätt, avveckling eller ej, måste den svenska riksdagen ta beslut som baseras på existerande teknik och naturlagar. Politiker kan inte grunda sina ställningstaganden på förhoppningar eller försöka fatta politiska beslut om att ändra på naturlagarna.

Kraftbolagen måste ha en levande dialog med politiker och allmänhet om vad som är möjligt och omöjligt och inte bara huka sig. Tystnaden kring kärnkraftindustrin måste brytas. Debatten måste styras in mot hantering av verkliga risker och inte fastna i att man är för eller emot kärnkraft. De som säger sig vara för kärnkraft måste se riskerna i vitögat och åtgärda dem. De som är mot kärnkraft måste inse att deras agerande ökar riskerna i stället för att minska dem.

Kraftföretagen, både deras ledningar och informationsavdelningar, måste börja tala sanning om både kärnkraft och alternativ i stället för att försöka vara politiskt korrekta. Och politikerna måste ta ansvar i stället för att ägna all kraft åt att slippa ifrån det.

PER ÅHLSTRÖM

tidigare ansvarig för kärnkraftinformation på Vattenfalls presstjänst, informationssekreterare åt energiminister Birgitta Dahl 1983–84, författare till boken Tänk kallt – kylig politik mot varmt klimat