Ska svensk mjölkproduktion konkurrera med intensitet och kvantitet eller med långsiktighet och djurvälfärd?

Under den här tiden på året besöker 120 000 människor olika gårdar i Sverige för att se när korna släpps på bete. Men konsumenterna är lyckligt ovetande om att djuren kan stå instängda igen om några veckor. I maj i år ändrade nämligen Jordbruksverket en av svensk djurskyddslagstiftnings signum: den att kor ska beta om sommaren. Uppluckringen av beteskravet är gjort helt i enlighet med Svensk Mjölks önskemål.

Livet som mjölkko är hårt. Djuren är pressade att producera maximalt av sin förmåga, med en rad produktionssjukdomar till följd. Under 8-10 månader om året vistas de inomhus. Hälften står då uppbundna med en rem runt halsen, andra hälften går i lösdrifter på betonggolv med mycket begränsat rörelseutrymme.

Kravet på att korna ska gå ute om sommaren infördes 1988 efter påtryckningar från bland andra Astrid Lindgren. Fram tills i år gällde att korna ska gå på bete sex timmar om dagen, 2-4 månader om året (beroende på var i landet man bor) mellan 1 maj och 15 oktober. De nya föreskrifterna innebär att möjligheten att undanta ungdjur från utevistelse ökar och att kornas betesperiod nu får delas upp i intervaller från 1 april till 31 oktober. Ändringen motiveras med flexibilitet för bönderna men risken är att det på sikt underminerar beteskravet.

De nya reglerna är en direkt anpassning till den stordrift som redan dominerar i Europa och som mer och mer tar över i Sverige. Den bonde i Mellansverige som önskar kan nu släppa ut hälften av sina kor i början av säsongen, andra hälften i slutet. På så sätt kan man ha dubbelt så många kor på samma mängd mark. Mjölkgårdarna blir allt större och det är problematiskt att hitta tillräcklig betesmark till besättningar med flera hundra kor. Trots att möjligheten till bete ska beaktas vid ny- och ombyggnationer får många gårdar bygglov utan en rimlig plan för hur alla kor ska kunna komma ut om sommaren. Istället för att planering och investeringar anpassas efter de rådande föreskrifterna, får djurens välfärd komma till korta för redan etablerade omständigheter.

I de nya föreskrifterna förbises att få betesmarker i Sverige tål att kor vistas på dem redan i april och att det är osannolikt att djuren ska kunna beta då. Den dag Jordbruksverket inser det; att hagarna inte håller för de stora besättningarna, att betet är knapert i april och nedtrampat i oktober – då kan det vara försent. Då är redan stordriften fullt etablerad och det blir svårare att stå emot ytterligare modifiering av reglerna. I slutändan riskerar vi att ha en mjölkproduktion där det mest rationella är att djuren går i lösdrifter inomhus året runt och deras enda utevistelse blir små rastfållor där de lätt kan tas in för att utfodras och mjölkas.

Det kan tyckas självklart att betestiden är positiv både för kor och mjölkföretagare – forskningen är samstämmig i hälsofördelarna för djuren: de äter sundare, juverinflammationer kan läka ut, klövhälsan förbättras avsevärt, de får möjlighet att utföra sina naturliga beteenden och de har ett bättre socialt samspel.

Betet är lite vila i en annars mycket pressad ko-vardag. Med ett långsiktigt tänkande borde det även vara positivt för bönderna. Men för att dagens ko kortsiktigt ska producera de enorma mängder mjölk som hon gör krävs att hon äter kraftfoder. Genom att hålla djuren inomhus kan de utfodras mer intensivt – och man kan få ur dem fler liter mjölk. Svensk Mjölk vet att konsumenterna inte är redo för att avskaffa beteskravet helt i dag men det finns starka krafter inom branschen som av ekonomiska skäl verkar för det. Jordbruksverkets nya föreskrifter riskerar att bli ett steg i den riktningen.

Alternativet till att stänga inne djuren vore att gå åt motsatt håll: att stimulera till mer utevistelse, sammanhängande bete och ge stöd till långsiktigt hållbara lösningar där djurens fysiologiska behov och naturliga beteenden får styra i högre grad.

Den produktion som uppmuntras i dag är den produktion vi – och framför allt djuren – får leva med i morgon. I en undersökning 2007 ombads EU-invånare att ange på en skala från 1-10 hur viktigt de tycker att det är att lantbruksdjurens välfärd skyddas. Det svenska genomsnittet var 9. Det borde ge både branschen och myndigheterna något att tänka på. Ska svensk mjölkproduktion konkurrera med intensitet och kvantitet eller med långsiktighet och djurvälfärd?

ANNA JOHANSSON

legitimerad veterinär

LINA FLYRÉN

veterinärstudent

ANNE-MARIE RUBIN

legitimerad veterinär

EVA HERTIL

legitimerad veterinär

CHARLOTTE KRISTENSSON

veterinärstudent

KRISTINA FORSLUND

legitimerad veterinär, docent i idisslarmedicin, författare till boken ”Min ko vill ha roligt” tillsammans med Astrid Lindgren

KIM SJÖLANDER

veterinärstudent

JONNA JOHANSSON

veterinärstudent

BARBRO BJÖRKLUND

fd distrikts- och besiktningsveterinär

DORNA BEHDADI

veterinärstudent

CECILIA TEGNER

veterinärstudent