Kontroversiellt fördrag granskas idag

Ett utkast till ett nytt EU-fördrag är nu klart. Idag och imorgon träffas EU:s stats-och regeringschefer till toppmöte i Lissabon för att lösa de frågor som återstår så att fördraget kan undertecknas före årsskiftet.

Fördragstexten har kritiserats för att vara för komplicerad, särskilt på områden som gäller rättvisa, frihet och säkerhet. En tydligare text med färre undantag hade förstås varit bättre.

Men om alternativet är en urvattning av de bestämmelser som gäller alla, eller en intetsägande avtalstext, är det ändå bättre att skriva in ett visst manöverutrymme.

Därför anser jag att utkastet på det stora hela är välavvägt och rättvist. Vad kan vi då förvänta oss av toppmötet i Lissabon?

En del medlemsländer har tagit upp hjärtefrågor som ligger utanför det förhandlingsmandat som EU-ledarna enades om vid toppmötet i juni.

Den polska regeringen vill att möjligheten att förlänga beslutsprocessen i rådet ska skrivas in i fördraget. Men den europeiska integrationen hämtar inte sin styrka i att beslut blockeras eller fördröjs, utan i en process där alla bidrar konstruktivt.

Bulgarien har synpunkter på hur den gemensamma valutan euro ska skrivas på bulgariska. Österrike har fört fram sina problem med att ta emot för många studerande från andra medlemsstater. Och Europaparlamentet vill försäkra sig om att den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte utses utan att parlamentet får ett ord med i laget.

Det blir en grannlaga uppgift för det portugisiska ordförandeskapet att förhandla fram ett slutligt fördrag. Men det är inte omöjligt. Portugal kan räkna med ett brett stöd.

Mitt intryck är att ingen egentligen vill skjuta upp beslutet eller medverka till en ny kris. Fördraget är både nödvändigt och brådskande.

En uppgörelse beror också på beslutet om fördelningen av de 750 platserna i Europaparlamentet efter 2009.

Även om förslaget som redan antagits av parlamentet rent juridiskt inte ingår i fördraget finns det en politisk koppling mellan de två.

Förslaget är inte okontroversiellt och riskerar därför att försvåra ordförandeskapets arbete. Framför allt två medlemsländer, Italien och Polen, känner sig förfördelade och vill få fler platser.

Parlamentets förslag innebär bland annat att Sverige från 2009 kan få 20 istället för ­nuvarande 19 platser i Europa­parlamentet.

Vi får inte glömma att det nya fördraget måste ratificeras i tjugosju länder och i Europaparlamentet. De flesta medlemsländerna kommer troligen att ratificera fördraget i sina nationella parlament snarare än genom folkomröstning.

Det finns inget skäl att föredra det ena eller andra sättet, båda är lika demokratiska.

Jag hoppas att ratificeringen går så smidigt att det nya fördraget kan träda i kraft i god till före ­valet till Europaparlamentet i juni 2009. Det skulle också vara bra med en samordning av ratificeringen för att stimulera till debatt på EU-nivå.

De nationella parlamenten, eller åtminstone en del av dem, skulle kunna inleda ratificeringsarbetet ungefär samtidigt under våren 2008.

En samordning skulle säkerligen lyfta fram EU-frågorna och öka intresset, så att vi får en reell debatt om det nya fördragets betydelse för gemensamma framtidsfrågor, utmaningar ­såväl som möjligheter.

På toppmötet i Lissabon bör EU-ledarna också, enligt min mening, enas om hur vi skall kommunicera fördraget.

Även här bör regeringarna samordna sig för att på ett effektivt sätt nå ut med information om vad det nya fördraget innebär och också lyssna till medborgarnas åsikter om hur fördraget ska användas. Målet är ju att förenkla och effektivisera samarbetet i ett utvidgat EU.

Regeringarna och EU:s institutioner måste nu kommunicera med medborgarna och ta till sig deras åsikter om vad EU ska prioritera i framtiden.

Under de senaste åren har vi utvecklat spännande metoder för att bättre lyssna till och fånga upp medborgarnas åsikter, bland annat genom medborgarråd.

Utan en lyhörd tvåvägskommunikation förblir den europeiska integrationen ett elitprojekt där en stor del av allmänheten känner sig avskärmad från EU-arbetet och riskerar att vända EU ryggen.