Jabar Amin

Skolresultaten förbättras inte och skillnaderna mellan de som klarar skolan och de som inte gör det ökar.

Jabar Amin

Regeringen har hitintills lagt en halv miljard på ökad kontroll och detaljstyrning i skolan. Allt pekar på att det är felaktigt satsade pengar. Med en retorik kring hårdare tag och ökad kontroll i skolan genomför regeringen en politik som saknar vetenskaplig förankring och som stänger dörren allt tidigare för eleverna i skolan. Regeringspartierna verkar nu vara överens om att den utvecklingen ska få fortsätta.

Sedan år 2006 har nationella prov hittills introducerats i årskurs 3 samt ett nytt NO-prov i årskurs 9. Sommaren 2008 infördes nya regler gällande skriftliga omdömen från årskurs ett i skolan. Maj 2011 fattades beslut om ytterligare nationella prov. Läsåret 2013/14 införs prov i NO-ämnen även i årskurs 6 samt prov i SO-ämnena i årskurs 6 och 9. Betyg från årskurs sex infördes under hösten 2012.

Miljöpartiet har bett riksdagens utredningstjänst att räkna på vad dessa reformer för ökad kontroll kostat. Summan uppgår till över en halv miljard. Det gäller enbart kostnader i statens budget. Därtill kommer de kostnader som kommuner och skolhuvudmän har för att ställa om sin verksamhet för att den ska passa in i regeringens nya kontrollapparat. Det är ytterst oklart om det är en rimlig investering.

Sedan 2006 minskar samtidigt andelen elever som får godkänt på nationella provet i matematik för åk 9. Andelen elever med godkänt i alla ämnen ligger kvar på 77,3 procent. Läskunnigheten fortsätter sjunka för både tioåringar och femtonåringar. Skolresultaten försämras mest för pojkar med lågutbildade föräldrar och pojkar med utländsk bakgrund. Elevers hemförhållanden lyser igenom i både provresultat och slutbetyg. Trots löften om att den förda politiken skulle leda till motsatsen.

Men skolresultaten förbättras inte och skillnaderna mellan de som klarar skolan och de som inte gör det ökar. Björklund fortsätter hävda att hans reformer för skolan så småningom kommer ge resultat. Men det finns egentligen inget som talar för det. Här är några exempel:

1. Vetenskapsrådet gav 2010 ut en kartläggning av svensk forskning om bedömning i skolan. Däri nämns flera olika redskap som kommit till i syfte att stärka likvärdigheten, återkopplingen och bedömningen i skolan. Kartläggningen har tittat på redskap som individuella utvecklingsplaner (IUP), utvecklingssamtal, kvalitetsredovisningar, nationella prov, betyg, provbanker och portföljer. Gällande utvecklingsplaner, utvecklingssamtal och åtgärdsprogram visar att lärarna glider mellan bedömning av kunskaper och elevernas beteende, att bedömningarna formuleras relativt olika om de avser pojkar eller flickor och att det är förhållandevis vanligt att åtgärdsprogram inte ger önskad effekt. Det gör att skolan misslyckas med att ge det extra stöd som behövs för de elever som behöver det. Andra redskap, till exempel portfolio, självbedömning och formativ bedömning, förefaller däremot ge mer positiva resultat.

Regeringens satsningar har ensidigt legat på det som ger minst eller rentav motsatt effekt om vi vill stärka likvärdigheten och förbättra återkopplingen till elever och föräldrar i skolan.

2. Fram till 1982 kunde kommunerna välja om eleverna skulle få betyg i sexan eller inte. Sedan togs den möjligheten bort. Enligt betygsforskare vid Göteborgs universitet gynnar betyg från sexan endast några få procent av eleverna i positiv riktning. Dessutom var det redan högpresterande elever som gynnades, de andra eleverna missgynnades. Från höstterminen i år ges det nu betyg igen från årskurs sex. Efter valet 2014 kanske redan från årskurs 4 om alliansen får fortsatt förtroende.

3. Skolverket redovisade 2010 en utvärdering av skolornas arbete med skriftliga omdömen. Den bygger på underlag från cirka 2600 lärare och rektorer. Enligt utvärderingen saknar den skriftliga bedömningen om elevernas övriga utveckling ofta anknytning till läroplanens mål. I stället beskrevs elevernas beteende och attityder till skolarbetet vilket är helt felaktigt sett till skollagen. Många omdömen saknar också information om skolans ansvar att stötta elevernas fortsatta utveckling.

Sammantaget har regeringen skapat ett skolsystem som skiktar, nivåindelar och allt tidigare sorterar elever efter resultat och socioekonomisk bakgrund. Detta skapar inte bara mer ojämlika samhällen, utan leder också till sämre resultat och till att eleverna lär sig mindre. Skolsystem som ökar kontrollen och proven, detaljstyr den pedagogiska verksamheten och sänker förväntningarna på eleverna når inte bättre resultat – snarare tvärtom. Med anledning av detta är det väldigt oroande när statsminister Fredrik Reinfeldt nu går ut och, likt Jan Björklund, öppnar upp för mer kontroll och betyg i ännu tidigare åldrar.

Varje elev har rätt till återkoppling och bra information om hur det går i skolarbetet. Men all bedömning fram till slutbetyg ska syfta till att stärka och hjälpa eleven framåt i sitt lärande. Skollagen fastställer att all undervisning ska ha förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det borde även gälla skolpolitiken. Fredrik Reinfeldt borde lyssna mer till aktuell forskning om skolan än på Jan Björklund.

JABAR AMIN (MP)

skolpolitisk talesperson