Också under totalitära regimer har konstnärer genom sina verk – maskerat men uppfattbart – uttryckt avsky för förtryckarna och inspirerat till motstånd. Därför har också den konstnärliga friheten blivit en omistlig del av vårt kulturarv.
Konst kan provocera, utmana vedertagna värderingar, få oss att tänka i nya banor. Det kan också gälla konst som utförs på beställning av furstar, stater, företag och fack.
Många utsökta konstverk och musikstycken har tillkommit på beställning. Det finns också konstnärer som på eget initiativ skapar för att behaga makten. Vanligare i diktaturer än i demokratier.
Som kulturkonsumenter bör vi vara öppna för konstnärens vilja att väcka och påverka oss och respektera även sådan konst som vi inte är beredda att ta till oss. Men inte alltid och inte oberoende av vad och var den visas eller hur den framförs.
Hymner som skrevs till Stalins ära och de sprittande marschtonerna i ”Horst Wessel” vill vi inte höra. Målningar som hedrar massmördare som Stalin och Hitler kan vi vara utan.
Också den konsten skapades för att påverka – för att få människor att anamma ledarnas ideologier. I dag tar vi inte till oss budskapen. Vi vet bättre nu. Men när förtryckarna stod på höjden av sin makt var avståndstagandet inte lika självklart.
Terrorismen är i vår tid en motbjudande och farlig företeelse. Det hindrar inte en del konstnärer från att i sina verk stå upp för den. De finner den befogad i kampen mot ett folk eller en nation som de avskyr.
Fotot på en kvinnlig terrorist som tog tjugo israeliska medborgare med sig i döden gungar på en liten båt med namnet ”Snövit”. Båten är placerad i en damm med blodrött vatten. Det är ett konstverk.
Uppenbart är motiven för verket inte enbart estetiska. Det vill säga oss någonting. Det är därför som det av museichefen, Kristian Berg, har placerats vid entrén till utställningen ”Making differences” på Historiska museet – en upptakt till regeringskonferensen mot folkmord och för fred.
En inbjuden gäst, den israeliske ambassadören Zvi Mazel, berörs av konstverket. Han ser det som en ärebetygelse åt en person som lyckats döda många judar.
Själmordsbombarens bild seglar i deras blod. Knappast en orimlig tolkning av verket.
Hur reagerar vi, om överlevande från Gulag krossar en musikanläggning som spelar lovsånger till Stalin? Eller om koncentrationslägerfångar gör detsamma om den framför nazistiska kampsånger?
Även om ambassadörens handlande inte stämmer med handböcker i diplomati var hans ursinne begripligt.
Jag har svårare att förstå hur Kristian Berg resonerade när han godkände att verket skulle visas inför konferensen. Det är inte för fred mellan israeler och palestinier som självmordsbombarna kämpar.
Än svårbegripligare för mig är de andra utställningsbesökarnas reaktion. Uppenbarligen fann de konstverket mindre provocerande än ambassadörens uppträdande.
Och när denne av Kristian Berg tvingas att lämna lokalen är det endast ett fåtal i publiken – huvudsakligen några äldre judar – som följer honom. De övriga stannar kvar. Flera applåderar.
Var det vakthållningen kring den konstnärliga friheten som bestämde deras handlande? Eller tog de bara tillfället att uttrycka sin ovilja mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet?
Hur som helst bidrog de genom sitt agerande till framgång för verket och för det budskap som det och dess skapare står för.
Hadar Cars
ordförande för Samfundet Sverige-Israel under perioden 2000–2003
