Kvinnan ” definieras och differentieras i förhållande till mannen och inte han i förhållande till henne. () Han är subjektet, det Absoluta - Hon är det Andra.”
Så skrev Simone de Beauvoir 1949 i sin bok ”Det Andra Könet”, som blivit en av feminismens grundböcker. I dag har kvinnorna markant ökat sin representation i de politiska församlingarna och på ett år har kvinnors styrelserepresentation i de börsnoterade bolagen ökat från sex till elva procent.

Däremot tycks det ligga en nattsvart hinna av könsförtryck över universiteten. Under de sju åren från 1995 till 2002 har andelen kvinnliga professorer blott ökat från 8 till 14 procent, trots en reform med uttalad ambition att öka antalet kvinnliga professorer.
Universiteten är platsen där tanken borde flyga som friast, där frågorna som andra inte vågar ställa formuleras högt och ljudligt, till maktens irritation och förnekelse.
Men det är där som luften förefaller vara som mest förgiftad och som mest inskränkt. Det är där som kvinnorna fortfarande hålls
tillbaka. Det är där som kvinnliga professorer t o m vill förhindra kunskap om könen.
Detta är hårda ord, men grundar sig på en märklig upplevelse av ett studentarbete.

En grupp studenter vid Högskolan i Kristianstad påbörjade en magisteruppsats som skulle behandla vilka egenskaper enskilda styrelseledamöter i börsnoterade företag bör ha för att kunna fungera bra i specifika styrelsesituationer.
Med grund i befintlig forskning utgick de från att det finns egenskaper som är mer typiskt manliga och andra som är mer typiskt kvinnliga. Deras praktiska utgångspunkt var, att med intåg av kvinnor i styrelserna ökar styrelsernas förmåga att hantera vissa situationer p g a kvinnornas särpräglade egenskaper.
Studenternas undersökning var mer avancerad i sin utgångspunkt än den i dag förhärskande synen och strävan där man fokuserar likheten mellan könen. Ty likhet mellan könen riskerar ständigt att medföra att det Andra Könet görs till Mannen; att kvinnan inte behandlas som människa, utan som Man. Just det som
Simone varnar oss för.

Om man mot förmodan erkänner olikheter i egenskaper, innebär det inte sällan att den kvinnliga egenskapen värderas mindre högt än den manliga, t ex intuitivt beslutsfattande relativt rationellt beslutsfattande.
Likhet mellan könen måste i stället innebära att de två könen är jämbördiga, vari ingår att deras olikheter erkänns som jämbördiga och utnyttjas fullt ut.
Studenterna undersökte könsbundna egenskapers nytta i styrelsearbetet genom att skicka en enkät till samtliga kvinnliga styrelseledamöter i Sverige och till en slumpvist utvald man i dessa styrelser.

I sitt förarbete skickade de en förfrågan om forskningsfrågan till en kvinnlig professor, som själv utforskar könsstrukturer. Hon avrådde studenterna från undersökningen med argumentet att den riskerar att cementera gamla fördomar. Uppenbarligen hade studenterna råkat på en fråga som inte var passande att ställa.
Många män och kvinnor visade ett positivt intresse i frågeställningen. Av de tillfrågade styrelsekvinnorna
svarade 55 procent, och av de tillfrågade styrelsemännen svarade 37 procent.
Däremot fick studenterna ta emot mycket upphetsade kommentarer från två kvinnliga styrelseledamöter, som skrev att de inte önskade delta i en sådan undersökning. Bägge dessa kvinnor var professorer vid gamla lärosäten.
De kvinnliga professorerna rekommenderade antingen studenterna att sluta sin undersökning, eller vägrade att aktivt delta i kunskapsproduktionen. Detta är onekligen ett uttryck för en ambition att undertrycka viss kunskap.
De som önskar att frågan inte ställs är de som instinktivt borde företräda det fria frågandet, de som borde företräda det eviga kunskapssökandet, de som avlönas av staten för att under frihet skapa ny kunskap.
Men den nya frågan attackeras aggressivt av professorerna, medan den väcker intresse och accepteras av ekonomins kvinnor och män.

En av professorerna skrev, efter att jag försökt förmå henne se det på studenternas sätt och därvid hänvisat till Simones analys: ”Och vad Simone de Beauvoir
beträffar, var hon alltför devot och osjälvständig gentemot Sartre för att vara riktigt trovärdig för mig.”
Professorn hänvisar inte med ett ord till innehållet i Simones argumentation! Det Andra Könets tillkomst bland dåtidens idéer om existentialism och historisk materialism beaktas inte.
Blott Simones relation till Sartre, en av hennes män, behövs enligt denna professor för att avfärda Simones analys.
Vad är detta, om inte att reducera Simone till en icke-man, till Det Andra, till just det som Simone hävdar är kvinnans lott som underkastad?

Från denna professor fick vi ett nattståndet svar. Ett svar från en plats som tillhör det förgångna.
Varför var de kvinnliga professorerna de enda som gjorde så starka utfall mot studenternas undersökning och som ville undertrycka deras sökande efter kunskap om köns olikheter och dess effekter på styrelsers förmåga?
Kanske lever dessa kvinnor i den sista riktigt patriarkala bastionen.

Det är inte i Vilda Västern som en man är en man och en kvinna är en kvinna.
Det är på våra högskolor och framför allt på de gamla universiteten och högskolorna.
Man kan ana att de kvinnliga professorerna har fått kämpa så hårt för likhet, att de sannerligen inte är upplagda för studenters försök att se olikheter.
Men även om deras känslor inför sin och sitt köns situation är förståelig, går det inte att acceptera deras ambition att undertrycka frågor och försvåra framtagandet av kunskap som inte passar deras omedelbara politiska kamp.

Lyckligtvis klarade de tre studenterna att stå emot professorernas utfall och red bort i skymningen efter att framgångsrikt ha försvarat sin frågeställning och sin magisteruppsats.
När krutröken skingrats står tyvärr fortfarande de sista riktigt patriarkala forten kvar, universiteten och högskolorna.

Jag skulle önska att jämställdhetsministern duellerade lika kraftfullt och framgångsrikt med universiteten som hon gör med börsbolagen.