I kommuner med en större andel privat verksamhet agerar politikerna mer aktivt.

Leif Anjou

Väl fungerande förskola, skola, sjukvård och omsorg är avgörande för oss alla och hela vårt samhälle. Att gå tillbaka mot monopol innebär att anpassning till de nya behoven inte kan tillgodoses.

För det första är politikens styrning av verksamheten svag i kommuner med all eller nästan all verksamhet i egen regi. För politiker är frågor om den kommunala ekonomin, resursfördelning och kommunens utveckling de viktiga, inte ledning och uppföljning av själva verksamheten. Deras styrning gäller kostnader, inte vad som åstadkoms för kostnaderna. Verksamheten styrs alltså inte av politikerna utan av chefer och medarbetare.

Men för det andra, i kommuner med en större andel privat verksamhet agerar politikerna mer aktivt. Större kraft ägnas åt att beskriva och precisera vad som skall uppnås samt framför allt åt att följa uppnådd kvalitet. Styrningen gäller där också de kommunala enheterna. Samtidigt uppnås en ständig drivkraft mot höjd kvalitet genom att privata och kommunala enheter jämförs med varandra i konkurrens. Både kommunal och privat verksamhet blir bättre.

För det tredje ser jag inget erfarenhetsmässigt stöd för uppfattningen att privata företag maximerar sina vinster genom att sänka kvaliteten. I stället måste de ständigt leverera god kvalitet för att få behålla och få fler uppdrag. Detta visas särskilt när fritt kundval tillämpas. Där är brukarnas önskemål och krav styrande. Patienter i primärvården, omsorgstagare i äldreomsorgen och föräldrar till barn i förskolor och skolor är nöjda med sina val.

Jämförelser mellan privat och kommunal verksamhet ger inte heller stöd för antagandet att kvaliteten är lägre i privat verksamhet. Såväl i Socialstyrelsens rapport (maj 2012) om äldreomsorg som i en nyligen presenterad studie av nationalekonomerna Bergman och Lundberg dras slutsatsen att privat bedriven äldreomsorg håller samma eller något högre kvalitet som kommunal verksamhet. Samma slutsatser kan dras av de brukarundersökningar jag studerat.

Vinster ”stjäl” alltså inte resurser från verksamheten. I tävlan om brukare och effektivitet söker utförarna ständigt nya vägar till utveckling både för att öka sin attraktionskraft och för att hushålla med resurser. I konkurrensen stimuleras också kommunala enheter och non-profit-företag. De bästa inspirerar alla de andra. Effekten blir att hela välfärdssektorn utvecklas och förbättras.

Vinsten är drivkraften och ersättningen för de privata företagen.”Övervinster” behöver aldrig uppstå, eftersom kommunerna bestämmer ersättningen och inte har anledning att betala mer än vad som fordras för att verksamheten skall tillhandahållas till fastställd kvalitetsnivå. Om enstaka utförare gör goda vinster, så kommer efter en övergångsperiod konkurrenterna att ha lärt sig och ersättningsnivån kan sänkas. Vi gynnas alla.

Å andra sidan måste man räkna med att vinstintresset kan leda privata företag fel och att oseriösa företag kan missbruka systemet – lika väl som att enstaka kommunala enheter kan fastna i förstelnade metoder och höga omkostnader. Det krävs därför både tydliga uppdragsbeskrivningar och stringent uppföljning av verksamheterna.

Enligt mina resultat måste kommunerna bättre än idag fastställa kriterier för verksamhetens kvalitet och följa upp kvaliteten. Detta är viktigt av åtminstone fyra skäl. Kommunerna säkerställer att utbytet för betalade ersättningar är rätt, brukarna ges underlag för sina val, kommunerna tar ansvar för de brukare som inte själva har förutsättningar att göra välgrundade val samt risken undviks för att någon utförare berikar sig eller är ineffektiv på bekostnad av kvaliteten.

Lösningen är alltså att utveckla metoderna och ambitionen för att precisera vad som skall utföras och för att följa upp kvaliteten. Därmed kan konkurrensens krafter frigöras och valfrihet utnyttjas för att utveckla välfärdssektorn i riktning mot allt högre kvalitet och beredskap för framtida krav. Behovet av vinstbegränsning och andra detaljregleringar undanröjs. Kommunpolitikens styrning kommer att handla om vad huvuddelen av politiker från alla läger ser som sina uppgifter, nämligen att bestämma vad som skall göras och målen för verksamheten men inte hur det skall göras.

LEIF ANJOU

ekon. dr och jur.kand, forskar om kommunpolitikens styrning av den kommunala verksamheten. Senaste bok: ”Kommunpolitikens handlingskraft. Det kommunpolitiska systemets ledning av kommunens utveckling och verksamhet, styrningens inriktnng, styrningsintensitet och genomslagskraft”