Konkurrens det bästa för Europa

Vid lanseringen av planerna inför Spaniens EU-ordförandeskap nästa år varnade premiärminister José Zapatero för att Europa förpassas till rollen som museum – vackert att besöka men utan inflytande. Vi tror att detta går att förhindra. Kombinationen av Lissabonfördragets ratificerande och den påbörjade återhämtningen efter finanskrisen bäddar för framåtblickande reformer men också för tillbakagång. Vi måste på rätt sätt ta till vara på detta tillfälle för att förhindra fortsatt marginalisering.

Stick i stäv med uppfattningen om att Europa måste bli mer homogent för att hävda sig i världen, anser vi att intensiv konkurrens inom EU är en grundläggande förutsättning för Europas globala konkurrenskraft. Vår bästa chans att bevara en hög levnadsstandard och ett betydande inflytande globalt är för Europas länder att stå förenade i konkurrens.

Europa har ett speciellt förhållande till konkurrens. Medan de flesta stora historiska kulturer såsom medeltida Kina nådde sin blomstring genom etablerandet av starka centralstater har Europa alltid varit som mest innovativt under perioder of splittring. Den italienska renässansen var en tid av intensiv konkurrens mellan de otal stater som då täckte dagens Italien. Holland och England startade den finansiella revolutionen för att finansiera konflikter med katolska grannar.

Den europeiska ekonomin är fortfarande störst i världen men på mindre än en generation har Europas andel av världsekonomin minskat med mer än en femtedel. Lissabonstrategin som formulerade målet att Europa skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi” har hittills blivit en besvikelse. För att åtgärda detta när vi nu frångår det korta krisperspektivet och blickar framåt anser vi att Europas ledare måste rikta in sig på tre områden.

• För det första borde EU mycket tydligare publicera en ”benchmarking” av vilka länder som visar bra resultat på olika områden. Nederländerna har exempelvis med en rad reformer lyckats skifta upp sysselsättningsgraden till en av de högsta i Europa. Storbritannien har lyckats ovanligt väl med att skapa fler högt rankade universitet. Andra länder har lyckats med kunskapsintensiv sysselsättning eller miljöteknik. Genom öppen konkurens kan Europas länder förmås anamma varandras bästa lösningar.

• Detta leder oss till den andra punkten: för att idéer ska kunna spridas måste rörligheten över gränser underlättas än mer. Vi befinner oss just nu vid ett vägskäl. Den stigande arbetslösheten i finanskrisens spår utövar ett starkt tryck på europeiska regeringar att stänga gränser för att skydda inhemsk arbetskraft och produktion. Om inte vi inte med krafttag försvarar den gemensamma marknaden är den europeiska tillbakagången i det närmaste oundviklig. Kina ersatte nyss Tyskland, den största nationella ekonomin på kontinenten, som världens tredje största ekonomi. Indien beräknas gå om Italien, Frankrike och Storbritannien inom tio år. På egen hand är vi för små.

• För det tredje måste länderna ha utrymme att pröva olika sorters reformer. Europaparlamentets utökade makt riskerar att resultera i detaljreglering. Institutionell konkurrens länder emellan förutsätter att regeringar kan experimentera med olika typer av reformer. Det är viktigt att EU inte förhindrar detta.

Enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv skulle Europa kunna ha fyrtio miljoner fler sysselsatta, nio miljoner fler företagare, dubbelt så många högrankade universitet och dubbelt så stor miljöteknikexport om dessa förändringar drevs igenom. Om europeiska länder lärde sig av varandras bästa exempel skulle diskussioner om arbetslöshet, budgetunderskott eller bristande resurser till klimatpolitiken kunna förpassas till papperskorgen.

Detta sker inte automatiskt. När Kinas och USA:s presidenter, Hu Jintao och Barack Obama, möttes i april under G20-toppmötet i London beskrevs det i Financial Times som ett G2-möte. Europa var förpassat till vacker bakgrund.

Vilken roll Europa spelar i framtiden avgörs nu. Vi behöver ett klimat som främjar företagande, en ekonomisk politik som ökar sysselsättningen och ett forskningsväsen som är välfinansierat. Alternativet är en fortsatt marginalisering med konsekvenser både inom och utom Europa.

Kunskapen finns redan inom EU. Nu måste den spridas. Efter en tid av konstitutionell och ekonomisk kris är det hög tid att åter fokusera på den långsiktiga strategin. Vi påbörjar detta genom att samla några av Europas mest insatta ekonomer, företagare och politiker till ett öppet rundabordssamtal i Stockholm på fredag.

ROBERT SKIDELSKY

ledamot i brittiska överhuset och professor i politisk ekonomi

STEFAN FÖLSTER

chefsekonom på Svenskt Näringsliv

CHRISTIAN WESTERLIND WIGSTRÖM

expert i internationella relationer på universitetet i Oxford