Ett av de mer flagranta inhoppen i 3G-debatten representeras av Svenska Kommunförbundet. När det gäller utbyggnaden har förbundet agerat som mobiloperatörernas förlängda arm - ända ut till de utsatta fritidspolitiker som beslutar om bygglov för masterna.
Svenska Kommunförbundet har sedan länge inbjudit politiker och tjänstemän i kommunerna till så kallade ”3G-informationsmöten”. Kampanjen har under den senaste månaden blivit allt mer intensiv - och nu också synlig via arrangerandet av 3G-konferenser.
Fritidspolitiker i byggnads- och miljönämnder har fått 3G-ärenden på sina bord och eftersom protesterna från medborgarna ökar på grund av oro för strålning, förfulning av boendemiljö, landskapsbild samt minskade fastighetsvärden, våndas många inför besluten.
Svenska Kommunförbundet har, till mångas förvåning, enträget upprepat budskapet att kommunerna inte kan säga nej till bygglov och verkar även för att påskynda bygglovshanteringen. Förbundet borde ju snarare försvara det kommunala självstyret, vilket
står inskrivet i regeringsformen. Vidare uppmanas kommunerna att: ”inte fundera på eventuell strålning, de ska enbart ta ställning till om masten passar på platsen eller ej”.
I miljöbalkens 9 kapitel 1 ¤ står det: ”Med miljöfarlig verksamhet avses användning av mark, byggnader eller anläggningar på sätt som kan medföra olägenheter för omgivningen genom ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande”.
En sändare för mobiltelefoni ger icke-joniserande strålning. I begreppet annat liknande ingår sedan länge enligt rättspraxis oro. Vidare står det i kapitel 2, de s k allmänna hänsynsreglerna, att all verksamhet ska förläggas där den ger minsta intrång och olägenhet för människors miljö och hälsa samt att bästa möjliga teknik ska användas.
Även här ska hänsyn tas till människors oro, samt allergier. Paragraferna har så gott som alltid förbigåtts vid beslut i kommunerna. Operatörerna har inte visat att de följt hänsynsreglerna.
De underlag som har lämnats till nämnderna har oftast
varit så bristfälliga att fortsatt handläggning borde ha varit omöjlig. Att som Kommunförbundet uppmana beslutsfattare att bortse från viktiga lagrum är att bidra till att sätta rättssäkerheten ur spel.
Fritidspolitiker från Enköpings kommun dömdes nyligen i Svea hovrätt till dagsböter för att inte ha följt miljöbalken i sin myndighetsutövning. Det finns uppenbara risker för de beslutsfattare som anammar Svenska Kommunförbundets uppmaningar.
Marica Lindblad
Mona Nilsson
