en senaste tidens kritik mot kommunsektorns sätt att hantera skattepengarna har inte varit nådig. Det har hävdats att kommunerna slösar pengar på byråkrati och att skattepengarna går till fel saker. Det har till och med påståtts att det skulle vara strukturellt felaktigt att satsa extra pengar på kommuner och landsting i kristider.
Ingenting kan vara mer fel- aktigt. Omfattande neddrag- ningar i offentlig sektor bidrar till ökad arbetslöshet, som på sikt dessutom riskerar att bita sig fast på en strukturellt högre nivå.
Vi borde ha lärt av 1990-talskrisen. Då tog det fem år innan BNP var tillbaka på utgångsnivån och ytterligare ett antal år innan ekonomin var tillbaka i något som kan liknas vid fullt resursutnyttjande.
Dessutom har arbetslösheten, även om den så småningom föll i takt med den ekonomiska återhämtningen, inte kommit i närheten av de nivåer vi noterade innan krisen.
Ett gott näringslivsklimat är av yttersta vikt för Sveriges tillväxt- och välfärdsutsikter. Det är dock olyckligt om dessa ambitioner ställs mot strävanden att mot-verka en konjunkturell arbets-löshetskris som får bestående negativa konsekvenser i form av permanent högre arbetslöshet och lägre produktion.
Kommun- och landstingssektorn befinner sig i ett extraordinärt läge, som kräver extraordinära insatser. Även om vi ser vissa ljuspunkter i mörkret, fortsätter de reala skatteintäkterna att minska. Allt tyder på att 2010 kommer att bli ett ännu sämre år än 2009.
För att nå en ekonomi i balans 2010, krävs kraftfulla åtgärder som räddar både välfärd och jobb. Ökade statsbidrag till kommun- och landstingssektorn är en effektiv metod att mot- verka ytterligare sysselsättnings- fall.
Den rådande debatten har också präglats av myter och påstående om vår gemensamma sektor och dess verksamheter – inte sällan med inga eller svaga belägg. Flera debattörer har till exempel gjort gällande att den kommunala byråkratin ökar konstant och att detta skulle vara orsaken till att kostnaderna i den kommunala sektorn ökar.
I själva verket har andelen administrativ personal i kommunerna legat på samma nivå, 8 procent, sedan 2005. Merparten av de ökade kostnaderna kan istället hänföras till den demografiska utvecklingen – som pressar upp kostnaderna med en halv procent varje år – och ofinansierade statliga reformer. Bara kostnaderna för LSS-reformen har sedan införandet ökat med 150 procent. Detta kan inte kommunerna lastas för.
Den offentliga sektorn och användningen av medborgarnas skattekronor ska ständigt nagelfaras och kritiskt granskas. Att inte slösa i onödan med våra gemensamma resurser måste alltid vara en grundförutsättning för alla offentliga förvaltningar.
Men det är olyckligt att ställa näringslivets och privata intressen mot det gemensamma lokalsamhället som kommunerna faktiskt utgör. När man slår fast att kommunerna inte ägnar sig åt det de ska och hänvisar till att endast 80 procent av pengarna läggs på välfärd, bortser man från att kommunernas uppdrag faktiskt inte inskränker sig till skola och omsorg. De har lagstadgad skyldighet att också tillhandahålla till exempel renhållning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd och flyktingmottagning.
Vi har i Sverige ett system som bygger på lokalt självstyre. Det kan man gilla eller ogilla, men det är fastställt i grundlagen. Inom ramen för detta system är det upp till varje kommun attsjälv besluta hur det egna lokalsamhället ska utformas – inte bara när det gäller välfärdens så kallade kärna. Även när det gäller övriga faktorer som påverkar medborgarnas vardag, som till exempel möjligheten till rekreation (sport- och simhallar), möjligheten till jobb (satsningar på näringsliv) och kulturellt utbud (teatrar, kulturhus) har lokala politiker medborgarnas uppdrag att lösa detta på bästa sätt. Om de inte sköter sig, blir de inte om-valda – helt enligt våra demo- kratiska principer.
Kommunstyrelsen och kommunfullmäktige har på det sättet samma uppdrag som vår rege- ring och riksdag: att skapa ett samhälle som är så bra som möjligt för så många som möjligt – på medborgarnas uppdrag. Med kritikernas resonemang borde även kulturdepartementet avskaffas, liksom både Dramaten och Kungliga Operan. Och riktade satsningar för krisbranscher skulle väl aldrig komma på tal.
Åsikterna om vad offentlig sektor ska ägna sig åt går isär och den debatten är viktig. Den har dock ingenting med kommuners och landstings sparsamhet att göra.
Mats Kinnwall
Chefsekonom, Sveriges kommuner och landsting
