Är det okej att plädera för att människor ska isolera sig från demokratiska värden, jämställdhet och samhällsliv – till exempel att inte gå och rösta – samt att trakassera dem som inte efterlever sådana påbud?

Dessa frågor måste ställas mot bakgrund av rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, med inriktning på situationen i Rosengård, som idag överlämnas till demokratiminister Nyamko Sabuni.

Regeringen uppdrog på senhösten 2007 åt Försvarshögskolan (FHS) och Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) att genomföra en kunskapsöversikt av förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering.

I samråd med uppdragsgivaren och Malmö stad beslöts att genomföra en pilotstudie kring förhållanden i stadsdelen Rosengård, byggt på 30 djupintervjuer med skola, socialtjänst, närpolis, så kallade brobyggare och folk som jobbar ideellt med ungdomar.

Rosengård är en stadsdel i Malmö med flerbostadshus från det så kallade miljonprogrammet med cirka 22000 invånare, varav 60 procent är födda i utlandet och ytterligare 26 procent har föräldrar födda i utlandet. Arbetslösheten är utbredd; i området Herrgården är den så hög som 85 procent.

29 av 30 som svarat beskriver oberoende av varandra en allmän ökning av radikaliseringen de senaste fem åren, även om man tycker det är svårt att precisera exakt hur stor ökningen är. Det är värt att understryka att de radikala individerna är få men har en relativt stor inverkan på omgivningen.

En försvårande faktor är att på bara fem år byts halva befolkningen ut i stadsdelen. De som får arbete flyttar oftast från Rosengård.

Samtidigt beräknas det inofficiella invånarantalet till det dubbla eftersom många bor i Rosengård utan att registrera sig. Migrationsverkets sekretess gentemot kommunerna beträffande nyanlända flyktingars boende försvårar situationen ytterligare.

Trots att de upplever att radikaliseringen ökar tycker samtidigt en övervägande majoritet av respondenterna att ingenting görs i frågan. Den pågående samhällsdebatten är undermålig med små marginella slutsatser som ofta inte är grundade på att man vet hur man ska arbeta med dessa frågor.

Många letar efter beprövade verktyg men avstår oftast från diskussioner kring frågan av rädsla för att befästa eller skapa fördomar.

Samtliga respondenter, oberoende av varandra, pekar på samspelet mellan olika gemensamma externa och interna drivkrafter som grund för den ökade radikaliseringen de senaste fem åren.

Den främsta externa drivkraft som identifierades handlar om det som brukar kallas ”the single narrative”. I första hand gäller det Irakkriget och i andra hand det som många muslimer uppfattar som Västvärldens övergrepp mot muslimer i Irak, Afghanistan och i andra regionala konflikter.

Frustration och ilska i kombination med rädsla och ångest förekommer ofta hos individer med bakgrund från konflikthärdar såsom Irak, palestinska områden, Libanon och Somalia.

Den främsta interna drivkraften handlar om den extrema segregation och det utanförskap som upplevs i områden som Rosengård.

Respondenter inom skola, socialtjänst och polis återgav exempel på ungdomar som trots sin födsel och/eller uppväxt i Rosengård aldrig har lämnat sitt bostadsområde och heller aldrig sett Malmös innerstad – 20 minuter därifrån.

Segregationen leder till en ond spiral av utanförskap, arbetslöshet, misstro och bitterhet mot samhället, som i sin tur leder till ökad isolering.

Några viktiga faktorer vi funnit är trångboddhet och olika former av ”enklavisering”, liksom bristfällig introduktion av nyanlända invandrare kring demokrati, jämställdhet och värdegrund.

Bland annat förekommer grupper av ultraradikala islamistiska medlemmar med hemvist i någon av de källarmoskéer (till skillnad från den officiella muslimska församlingen) som finns i området.

Dessa predikar isolering och agerar åsiktskontrollanter samt upprätthåller en stark hotkultur, där främst kvinnor trakasseras psykiskt och fysiskt.

Nyinflyttade familjer får besök hemma av företrädare för radikala grupper som talar om för dem vilka regler som gäller i Rosengård.

Förhållningsreglerna innebär bland annat att kvinnor som aldrig tidigare burit slöja nu tvingas till det, att flickor och pojkar inte får leka tillsammans och att patriarkala maktstrukturer cementeras.

Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

När det gäller utbildning har de kommunala skolorna problem med att hantera frågor kring kulturkrockar och påtryckningar eftersom allt fler elever väljer att hoppa av kommunala skolor till friskolor. Högstadiet på den kommunala Rosengårdsskolan har minskat från 700 till 350 elever de senaste åren.

Vissa av dessa friskolor ger en annan undervisning på arabiska än den som sker på svenska när det gäller värdegrund och demokrati. Därför är det svårt för kommunen att utöva sin tillsyn.

Tvångsgiften av flickor i högstadiet på sommaren mellan klasserna 8 och 9 är ett annat fenomen som kommer fram i vår studie.

Likaså är det problematiskt att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara. I vissa fall bedriver de i själva verket religiös verksamhet med en radikal hållning. De motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället, vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra.

Man motsätter sig även demokratiska styrelseformer samtidigt som förtryck av kvinnor/flickor förekommer.

Enligt många respondenter sker predikningarna ofta på andra språk där ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden förekommer. Det är dock viktigt att understryka att väldigt få har ett våldsbejakande budskap.

Vilka slutsatser ska man då dra av denna lägesbild i vår studie? Vi har i vår rapport pekat på ett antal möjliga åtgärder, där flera med framgång använts i Nederländerna och i Danmark.

Framför allt är det två viktiga slutsatser som förtjänar att lyftas fram:

• Dels den principiella att vår demokratiska värdegrund och FN-stadgan om till exempel kvinnors rättigheter måste vara tillgänglig för alla i Sverige.

• Dels den mer praktiska att i vårt upplysta egenintresse aktivt motverka sådana subkulturer som föder politisk/religiös extremism och som i sin tur kan utgöra en grogrund för våldsbejakande radikalisering och terrorism.

Detta viktiga förebyggande arbete är alltså inte bara en angelägenhet för regeringen och statsförvaltningen. Vi har funnit att kommunerna måste vara de främsta aktörerna och ges nödvändiga förutsättningar för detta.

MAGNUS RANSTORP, forskningschef, FHS/CATS

JOSEFINE DOS SANTOS, forskningsassistent, FHS/CATS

Fotnot : Inom EU används termen radikalisering för att beskriva en process som leder till att en individ eller en grupp stöder eller begår terroristhandlingar som en metod att främja en sak. FHS studie fokuserar på den process som kan utgöra ett första steg mot mer våldsbejakande radikalisering. Huvudsyftet med studien är dock att belysa den islamistiska extremismen.