Gabriel Wikström

Precis som skolan måste hälso- och sjukvården i grunden styras av allmänintresset, inte vinstintresset.

Gabriel Wikström

Våren 2010 beslutade regeringen inrätta ett välfärdsutvecklingsråd med ansvar för att bland annat ”bidra med kunskap och erfarenheter till regeringen för att förbättra förutsättningarna för valfrihet, mångfald och tillgänglighet inom hälso- och sjukvården”.

Redan när rådets sammansättning presenterades var vi många som höjde på ögonbrynen. Av 27 ledamöter representerar nämligen över hälften privata vård- och omsorgsföretag. Endast nio ledamöter representerar någon form av bredare samhällsintresse i form av kommuner, landsting och fackförbund. Risken var med andra ord uppenbar att rådets arbete skulle präglas av ett snävt egenintresse.

Rådets första delrapport har minst sagt gett fog för den oron. Rapporten handlar uteslutande om hur vardagen för privata vård- och omsorgsföretag kan underlättas på den offentliga välfärdens bekostnad. Starka intryck har tagits från friskolesystemet. Precis som i skolsektorn vill rådet införa en i det närmaste fri etableringsrätt för privata företag i den offentliga sektorn. Tillstånd ska utfärdas av en statlig myndighet lik skolväsendets skolinspektion.

För oss som brottats med skolans utmaningar ger delrapporten ett såväl naivt som historielöst intryck. Det friskolesystem som i rapporten framstår som ett föredöme har kritiserats hårt för att bidra till ineffektivitet, segregation, oklara beslutsvägar och sjunkande resultatuppfyllelse. Kritiken är dessutom bred och omfattas av alltifrån lärare och fackförbund till skolforskare och representanter från de största politiska partierna.

Precis som skolan måste hälso- och sjukvården i grunden styras av allmänintresset, inte vinstintresset. Medborgarperspektivet, hur allas behov av välfärdstjänster ska kunna tillgodoses utan hänsyn till deras inkomst, bakgrund eller kön, måste vara det som är i fokus i debatten. Det är dock just detta perspektiv som så totalt har blivit åsidosatt i välfärdsutvecklingsrådets delrapport och som riskerar åsidosättas i den framtida hälso- och sjukvården om rådets förslag blir verklighet.

Detta är också kritik som framförts av en av få rådsmedlemmar som representerar ett bredare samhällsintresse; Kommunalarbetareförbundet. Förbundet har också i konsekvens med sin kritik hotat lämna rådet om inte arbetet ändrar fokus.

Tyvärr är rådets snäva särintresseperspektiv en konsekvens av dess sammansättning. Så länge merparten av rådets medlemmar representerar privata intressen och företag kommer aldrig medborgarperspektivet ställas i centrum. Ett ändrat fokus för rådets arbete förutsätter därmed en ändrad sammansättning med fler representanter för breda samhällsintressen och färre företagsrepresentanter.

Tills detta sker måste Kommunal lämna rådet och dess arbete. Allt annat är att bidra till att fortsatt legitimisera rådets arbete, dess diskussioner och slutsatser.

GABRIEL WIKSTRÖM

ordförandekandidat SSU