Klimatmötet i Köpenhamn? Ansvaret ligger på USA och Kina, hävdar miljöminister Andreas Carlgren. Mötet förstördes av u-länder som obstruerade, förklarar statsminister Fredrik Reinfeldt.

Ingen av dem har någon kritik att framföra mot Danmark, som ordförande för klimatmötet. Också Sverige och EU gjorde enligt Carlgren och Reinfeldt allting rätt.

Internationell press ger en annan bild. Här kritiseras Danmark hårt för ett kaotiskt och dåligt genomfört klimatmöte. Arrangörerna hade planerat att fira ett storslaget globalt avtal – men festen var en katastrof och man glömde bort att komma med avtalet, sammanfattar Financial Times.

Kritik riktas också mot Sverige som EU-ordförande. Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Som miljöminister (2002–2006) hade jag förmånen att leda Sveriges delegationer vid ett antal internationella klimatförhandlingar. Jag kan konstatera att när EU tidigare har nått framgång har det varit i allians med utvecklingsländerna. Så nåddes uppgörelsen i Kyoto 1997. Så kunde Kyotoprotokollet räddas 2001 och så kunde USA tvingas tillbaka till förhandlingsbordet i Montreal 2005.

Den grund som EU:s allians med utvecklingsländerna byggde på var respekt för sambandet mellan klimatpolitik och global rättvisa. Sedan miljötoppmötet i Stockholm 1972 har internationella miljöförhandlingar alltid haft en dubbel agenda: dels miljö, dels de fattiga ländernas rätt till utveckling. Denna dubbla agenda är också utgångspunkt för Kyotoprotokollet, som ålägger industriländer att gå före i klimat- omställningen och genomföra kraftfulla klimatåtgärder på hemmaplan.

Alliansen med utvecklingsländerna har nu övergivits – av Sverige och av EU. Reinfeldt och Carlgren har drivit linjen att utvecklingsländerna ska ta ett större ansvar för klimatproblemet. En större del av EU:s åtaganden ska också göras i utvecklingsländer. Det avgörande steget mot en ny politik togs i Bangkok, två månader före klimattoppmötet. Då föreslog Sverige som EU-ordförande att Kyotoprotokollet – med dess tydliga krav på industriländerna – skulle avvecklas. Trots protester från utvecklingsländer fördes förslaget vidare av Danmark, som därmed övergav målet om ett bindande avtal i Köpenhamn.

Förslaget att avveckla Kyotoprotokollet visade sig vara ett fatalt missgrepp. Utvecklingsländerna vägrade att riva upp protokollet. Misstankarna växte att förslaget syftade till att stärka industriländernas maktställning. Den misstro som alltid präglar klimatförhandlingar mellan industriländer och utvecklingsländer fördjupades. Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?

Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.

En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen, och bara ett par månader före klimatmötet tvingades Becker att avgå. Danmark miste sin skickligaste förhandlare och med honom de kunskaper och nätverk som han förfogade över.

Sällan har två nordiska regeringar haft större möjlighet att göra skillnad i världspolitiken, och sällan har ett misslyckande känts mer bittert. En viktig lärdom är att framgång i global klimatpolitik kräver en insikt om sambandet mellan klimatpolitik och global rättvisa.

Mer än hundra år av kolonialism och ekonomisk ojämlikhet kastar långa skuggor över dagens klimat- förhandlingar. Samtidigt växer utvecklingsländernas andel av världsekonomin. Det är inte längre möjligt att ignorera utvecklingsländernas intressen och perspektiv.

LENA SOMMESTAD

tidigare miljöminister (S)